21:01:13
Tisdag 10 September Vad har hänt sen sist..?
Det har hänt otroligt mycket sedan jag skrev sist, vilket var i juli och det är 2 månader sedan. Så ja, jag har en hel del att berätta samtidigt som jag känner att jag kanske inte vågar säga allt men det kommer jag göra ändå.
Jag har haft fruktansvärt ont i rygg, höft och ben. Något som jag har sökt vård för tidigare, men nu var värken så svår och intensiv att jag nästan inte kunde röra på mig. Att sitta, stå och ligga gör ont och jag hade ju saroten som ska vara betydande för nervsystemet och lindra värk och smärta från inklämda nerver.
Jag fick äntligen göra en mr röntgen när jag sa ifrån och berättade för personalen på boendet att jag inte orkar ha såhär ont längre; - om jag inte får kontroll över smärtan så kommer jag inte klara av att kämpa mer. Läkaren på vc insåg att saroten inte hjälpte och fick då göra en mr röntgen på ryggen och höften.
Det resulterade i att jag äntligen fick svar på varför jag har så ofantligt jävla ont att smärtan inte ens försvinner med opiater.. jag har två väldigt svåra diskbråck i nedre delen av ryggraden. Och den lägsta kotan är tom, den har alltså inget brosk kvar vilket i princip betyder att ben gnider mot ben.
Läkaren kontaktade ortopeden och bad om hjälp då han kände att vc inte kunde hjälpa mig med den här typen av smärtor.. ortopeden kom med ett svar som inte förvånade mig; - de vill göra operation, då det är enda utvägen för att jag ska bli helt återställd och smärtfri.. men de vågar inte genomföra operationen på grund av min grava fetma och det faktum att jag äter Waran med bakgrund av blodproppar.. risken för komplikationer är alldeles för stor då, främst på grund av fetman.
Så läkaren sa att den första prioriteten är ju att få mig smärtlindrad.. jag kanske inte blir helt smärtfri eftersom jag behöver opereras för att återhämta mig helt, men jag ska inte behöva ha så ont som jag har haft senaste två månaderna. Så jag har fått sluta med saroten då den agerade sockerpiller för min värk tydligen, och är nu insatt på en ny medicin som också den är specificerad för att lindra nervsmärta.
De två första veckorna har den inte hjälpt ett skit, och enda anledningen till att jag klev upp varje morgon och höll mig vaken, var tack vare katterna. Jag har ett ansvar för dom och de behöver både mat, vatten, sällskap och lek blandat med mycket gos och mys. Utan dom hade jag helt klart gett upp hoppet om livet.
Och det är tack vare det här ansvaret som jag har för mina katter, det faktum att dom behöver mig lika mycket som jag behöver dom, som jag kämpar mig vidare för varje dag som går. Nu har medicinen börjat fungera och de värsta smärtan är så gott som borta och jag behöver inte längre trycka i mig lika mycket opiater, vilket känns skönt då jag varit rädd för beroende då det faktiskt finns i släkten både på mamma och pappas sida.
Jag har lagt vlcd pulvret åt sidan och börjat fokusera på bättre och nyttigare mat, och så kommer det fortsätta vara nu för jag har bestämt mig, en gång för alla, att nu jävlar får det vara nog alltså!
Jag har en redig ursäkt till att jag nådde 150 kilo som 15 åring, absolut, men jag har ingen jävla ursäkt till att fastna i den jävla siffran, nu ska det gå neråt och det är ett måste. Jag ska fan ta kontrollen över mitt egna liv och sätta stopp för att dö alldeles för tidigt.
Jag får helt enkelt ha det i tankarna hela tiden; jag har ett ansvar så jag måste ner i vikt för att leva i alla fall lite längre än vad morfar, mormor, farmor, farfar, mamma och brorsan gjorde. Jag vill göra dom stolta samtidigt som jag funnit kärleken till livet trots allt mörker runtomkring.
När jag har nått en vikt på 99 så kommer jag först och främst köpa en pokal som mamma lova att köpa till mig när jag nått just den vikten, sedan kommer jag även att tatuera mig och jag vet precis vad jag vill ha och vart den ska sitta
❤️🐾❤️
Jag börjar uppdatera bloggen lite oftare nu, men jag kan inte lova att jag kommer uppdatera oftare än en gång i veckan.