thewaytoahealthierme.blogg.se

När Harry försöker föreställa sig en yngre, barnlik gestalt av Dumbledore så gör jag detsamma och finner det precis lika svårt att se det framför mig som det är för Harry. Jag vill se Dumbledore som en stark, rolig och vuxen karaktär som alltid varit lika klok och ivrig på att lära sina elever innebörden av att riktigt magi är det som finns inuti oss; den egenskapen att kunna känna kärlek och tilltro till sina medmänniskor och vänner. Att föreställa mig honom som ett ovetande barn, känns rent av fel.

Att Harrys kusin på ett moget sätt skakar hans hand och beter sig så vuxet och självbehärskat är nästan lite läskigt och känns oroväckande, framför allt när han är en av de största mugglare världen någonsin skådat och har föräldrar som är exakt lika trångsynta som honom.. det får det nästan att kännas som att han är under imperius förbannelsen (den förtrollningen som får en person att göra saker man egentligen inte vill styrd av en annan person).. men jag får ju hoppas på att jag har fel, framför allt eftersom man inte får ett riktigt avslut enligt min mening, om det som hände Harry Potters morbror, moster och kusin efter att allt var över.. förhoppningsvis har Dudley (som Harrys kusin heter) blivit mer vuxen och empatisk.. hur nu det skulle ha hänt..? 🤔

Haha, snacka om att Harry måste ha känt sig besviken när Dumbledore gav honom den första gyllene kvicken som han fångade, i testamentet.. men det visar sig dock först i slutet av boken att det inte var en meningslös gåva.

Krake, Sirius Blacks husalf, som nu Harry fått ärva efter Sirius bortgång har en mycket tragiskt förflutet och det skär mig i hjärtat att läsa hans smärta och desperation när han berättar om sin förre ägare och husbonde, Sirius bror. Men, trots smärtan i Krakes historia så ger det ändå ett litet hopp om att alla dödsätare inte är rakt igenom onda. Dödsätare förresten, det är vad voldemorts innersta krets kallar sig.. sjukt egentligen.

Det är riktigt fascinerande att få följa med som läsare och åskådare när Harry, Ron och Hermione bryter sig in på trolldomsministeriet utklädda till andra trollkarlar mitt under näsan på allt och alla därinne utan att avslöja sig.. de avslöjades i slutet, men jag hade nog inte heller klarat av att låta Moodys öga hänga på det där sättet uppspikat på Umbridge dörr.. det vanhärdar Moodys minne..

Rons svek när han beslöt sig för att överge Harry och Hermione gjorde mig totalt jävla galen, mer än någonsin den här gången som jag läste boken och jag vet inte varför jag reagerade på det sättet eller varför det påverkar mig extra mycket. Jag ville skaka om honom och tillrättavisa honom med en hård jävla örfil. Men vi får en förklaring sen som ändå är godtagbar, i alla fall för Rons karaktär och bristande självförtroende.

Dumbledore så som Reeta Skeeter målade upp honom som, som en utövare av svart magi i unga år gör mig riktigt arg. Det faktum att Harry faktiskt tror på det hon skrivit i sin dumma bok gör mig också arg och jag ville skaka om honom också, minst lika mycket som jag ville skaka om Ron.

Det kanske många inte ser, är att den enda riktiga fadersfigur som Harry någonsin haft som inte såg honom som en kopia av sin far eller som sin räddare och beskyddare; - var just Albus Dumbledore. Och, ska man vara rak på sak och ärlig in på djupet så var han bara en människa. Visst, han var sannolikt en mycket skicklig trollkarl med otroligt mycket kunskap, men i grund och botten så var han trots allt bara människa. Och han gjorde sitt bästa för att förbereda Harry på de saker som väntade honom samtidigt som han förstod att han inte kunde belasta honom med för mycket information då han trots allt bara var ett barn.

Dobby, fina, varmhjärtade Dobby, rest in peace och vila i frid 😭❤️🕊️ så otroligt fruktansvärt, så hemskt, en död som var så himla onödig. Precis som så många andra i denna bok, tyvärr.

Jag blir ärligt talat lite arg på Dumbledore i den här boken, trots att gubben redan är död och det är väl just därför den känslan uppstår. Jag bli så frustrerad över att han inte berätta mer för Harry om horrokruxerna när han levde och kunde förklara hur det fungerar.. varför i helvete förväntade han sig att Harry skulle hålla sig vid liv samtidigt som han letade horrokruxerna utan att ens veta vad han försökte hitta.. framför allt när han VISSTE att han var döende.. Harry är 16, fyller 17 i denna boken och han är bara ett barn.. jag blir så irriterad.. 🤬

Det här är en lång recension, även när det kommer från mig, och jag tror att det beror på att det är en väldigt lång bok i ljudboks format. Jag pausar där jag känner att jag behöver skriva av mig/diskutera det jag känner och tänker, och så skriver jag ner det. 🤷 Och det har tagit mig nästan en månad för mig att ta mig igenom den här boken, något som aldrig hänt tidigare och det har sin förklaring i att denna bok är extremt mörk.. och just nu tycker jag att det är ganska jobbigt.

Mycket skulle kunna göra den sista boken till min favorit i serien, men jag klarar inte av att uppsätta den så högt eftersom allt jag ser är mörker, smärta och död.