thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-05-03
00:09:13

Tappat bort mig lite i listan

Ja, som ni har märkt så har jag inte uppdaterat bloggen på ett bra tag nu, och det beror helt enkelt på att det verkliga livet har varit ganska kämpigt. Mamma ligger på sjukhuset igen och jag är självklart orolig för hennes fortsatta hälsa.
Jag kommer fortsätta med listan, jag kommer att ta ikapp mig, från och med imorgon. Och ja, jag ber än en gång om ursäkt, men ibland så blir man tvungen att göra prioriteringar här i livet och min största prioritering  just nu är min mamma och hennes hälsa. Jag ska hälsa på henne på sjukhuset så som på fredag och då får vadfansomhelst hända, så kommer jag ändå att åka dit.
Nu ska jag gå och lägga mig så jag orkar upp för att äntligen börja simma igen imorgon! Yaaaaaay!
2018-04-29
22:46:32

Det svåraste valet jag tagit

Den här ämnet är väldigt svårt för mig, inte på grund av att jag har svårt att komma på vad jag ska skriva om, utan för att det gör mig ont att ens behöva tänka på det här.
Jag älskar ju som sagt katter och jag är uppvuxen med katt, speciellt en som jag själv fick lov att välja från den kull mammas ena katt fick. Jag valde enligt henne den fulaste kattungen, en orange hona. Och ja, som kattunge var hon faktiskt väldigt ful och hon kunde somna lite vartsomhelst, hon var den i kullen som alltid var väldigt försiktig, hon väntade tålmodigt på att de andra skulle äta klart innan hon gick fram för att äta och ja, hon var speciell på många sätt. Jag var nio år när hon föddes och jag döpte henne till Diana. Hon var alltid vid min sida och hon tröstade mig varenda gång som jag var ledsen. Hon betydde väldigt mycket för mig. Jag fick ha henne i mitt liv tills hon var 19 år. Det tog mig lång tid att ge upp hoppet om hennes överlevnad när jag insåg att hon började bli gammal.. jag handikappanpassade lägenheten för hennes skull (jag satte trappstolen vid sängen så att hon kunde hoppa upp utan besvär, matade henne på hennes speciella plats vid fönstret..) och jag gav henne ett pulver som skulle kunna hjälpa henne att få bättre brosk och leder. Jag älskade henne så mycket och ville helt enkelt inte ge upp.. tills jag märkte att hon inte hade kvar någon livskvalite och jag ville inte att hennes sista tid i livet skulle orsaka henne ännu mer smärta så jag beslöt mig för att låta henne få somna in. Och in i det sista så valde hon att lägga sig i min famn innan hon till sist somnade in för gott. För mig var det ett väldigt svårt beslut, och ändå var det det rätta att göra för att hon skulle få ett värdigt slut på det liv hon haft. Hon var min bästa vän och jag kommer alltid att ha henne i mitt hjärta.




2018-04-29
06:06:52

Fy fan! (ÄCKLIGT INLÄGG!!!! 🤢)

Jag har skrivit och sedan slängt tre inlägg inom den här kategorin inatt.. eftersom jag skäms för att jag har det såhär. Innerst inne så vet jag ju naturligtvis att det inte är mitt fel och att jag absolut inte är ensam om att ha det såhär.. ändå, trots min autism, så har jag en spärr, precis som dom flesta andra att inte prata om sådana saker då det faktiskt ärett  väldigt tabubelagt ämne. Men om jag någonsin ska få det här underrättat så måste jag våga prata om det.
Jag pratar om en smärta som många lider av i tysthet, och inatt har jag gråtit floder för att jag har haft det så förbaskat jävla ont. Jag har alltså haft det såhär i flera års tid, men de senaste tre åren så har det eskalerat - jag får fruktansvärt ont varje gång som jag har gjort nummer två på toaletten och då är jag inte ens förstoppad. Jag bad till och med Gud att döda mig flertalet gånger eftersom jag hade så jävla ont och då tror jag inte ens att hen existerar..
Jag har länge länge haft förstoppning, något jag lidit av sen jag bara var några månader gammal, och jag har varit inlagd på sjukhus flera gånger på grund av det, men jag har aldrig haft det så som jag har det just nu och det är precis så jag har haft det i ungefär tre års tid, att det inte spelar någon roll om jag är helt normal i magen så får jag fortfarande ont varenda jävla gång. De som aldrig har varit med om det själv någon gång kommer aldrig att kunna säga att dom förstår, men dom kan iallafall försöka ha lite större empati än vad jag blivit bemött med. Jag skäms som sagt att prata om det, dessutom så hatar jag att vara jobbig för min omgivning, så för det mesta håller jag käften och säger det bara till dom som står mig allra närmast.. dom jag inte kan hålla det hemligt för..men jag tycker faktiskt att det inte borde vara så jävla tabubelagt som det är, för många med mig lider av det här och är precis lika tyst som jag är.. vi måste kunna söka hjälp och bli bemötta med en gnutta empati och förståelse för de här är en sak som gör en människa handikappad i slutändan.. seriöst asså.. jag vill verkligen slippa ha ont! 😭