thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-02-19
17:33:46

Vilket jävla kaos

Asså herregud och fy fan i samma mening. Visst har jag mött nonchalans många gånger förut när det gäller mitt psykiska mående, men början av dagen har varit totalt jävla kaos, ingen ordning alls överhuvudtaget.
Jag ska försöka återberätta så mycket jag bara kan. Och att blicka tillbaka på dagen ger mig ångest och jag blir irriterad och ledsen, samt även lite kränkt.
Det började med att jag vaknade tidigt, tog frukost och allt var frid och fröjd, inga problem och äntligen en morgon utan ångest.
Men så kände jag ett behov att få veta vilken tid jag skulle få träffa läkaren för utskrivning. Skötarna var inte säkra men dom trodde att ronden skulle starta någon gång mellan 9.00 och 10.00 och jag accepterade det som ett lugnt svar.
När klockan tickade och steg över 10.15 så frågade jag igen och igen, utan att få något riktigt svar. Sedan frågade en skötare mig och bad om mitt personnummer då han skulle beställa sjukresa åt mig hem. Då blev jag alldeles förvånad och kände hur paniken ökade i kroppen. Jag påpekade att jag inte fått prata eller träffa läkaren och han skulle se efter vad det var som dröjde.
Efter ytterligare tjugo minuter så får jag reda på att jag inte alls ska träffa läkaren idag men att jag kommer bli utskriven ÄNDÅ(!!!) utan att ha träffat läkaren. Jag vet att jag borde ha begärt att få träffa läkaren, men samtidigt så orkade jag inte ta den fajten helt själv. Så efter det var det lunch, tjockpankaka, och skötarna sa att även jag skulle äta lunch, men jag kunde inte få i mig speciellt mycket på grund av all den stress och oro jag upplevde i situationen. När jag ansåg att jag hade ätit klart så klädde jag på mig ytterkläderna, skor jacka och påse med saker som jag tagit med, och satte mig i korridoren. Jag frågade då ytterligare en gång och då hade klockan redan blivitre 12;30 och fick då som svar att jag skulle ringa sjukresa själv, jag började nästan att gråta där och då och sa att en av skötarna  redan sagt atr hen skulle ha gjort det för flera timmar sedan.
Jag började gunga fram och tillbaka av nervositet och stress över att inte få veta någonting, hjärtat bultade och svetten rann plus att jag blev andfådd.
Nåär jag väl fick taxin hem så hade dom beställt den till klockan tre och då var klockan 13.00.. alltså skulle jag få sitta där i nästan två timmars tid och bli behandlad som luft. Det vägrade jag göra, hade dom skrivit ut mig så skulle jag hem, eller hur?! Så jag ringde och ändrade tiden helt enkelt.
När jag satte mig i taxin, så var min ångest på maximal nivå och så knackar det på rutan innan taxin hinner rulla ut. Jag öppnar dörren, får därute se en av skötarna och han säger att jag måste ta med mig medoäicinlistan. Då bryter jag ihop totalt och säger:
"Det skulle ni ha fixat för flers timmar sedan! Ingen jävla service eller fason på det här stället, va?!"
Men klart jag följde med in igen och taxi föraren fick vänta. Jag tog lappen och sprang ut igen. Satte mig i bilen och ringde pojkvännen, han blev lika arg som jag och jag hinner inte mer än hålla med honom i hans frustrerade frågor så säger taxiföraren något till mig och jag avbryter samtalet med pojkvännen för att höra att psykvården hade bommar resan, att dom ringt upp och sagt att jag inte behövde åka och då svär taxiföraren och jag berättade allt om morgonen för honom och då sa han att han kunde skjutsa hem mig ändå. Tack goda stjärna för det.
Så ja.. morgonen har varit hemsk. 
Herregud och fyfan.




2018-02-18
20:39:48

Ångest och utskrivning

Dagen, söndagen, idag har varit hemsk. Det började med en massa mardrömmar, tillbakablickar, och enorma overklighetskänslor, jag trodde jag var i den situationen igen, och du kan ju gissa paniken jag hade.
Men trots det så har jag försökt hålla mig lugn, men tillslut fick mitt sinne nog och sa ifrån på skarpen genom att fysiskt skada mig själv.
Hur kan man göra det på en sluten psykiatrisk mottagning?
Svaret på den frågan är; på många sätt.
Förra gången jag var inlagd så hittade jag en rakhyvel på rumstoaletten och jag skar mig själv rätt djupt i handleden, men tillslut upptäckte skötarna vad jag höll på med och jag fick bandage och rakhyveln togs ifrån mig.
Den här gången försökte jag desperat att hindra mig själv från den här typen av självskadebeteende, då jag innerst inne vet att det absolut inte blir bättre.. men jag behövde bara få ett samtal på mobilen från fel person så kollapsade mina val och jag använde naglarna mot mitt underliv.. detta är något jag gör när jag mår allra dåligast, och det är inget jag kan kontrollera. Det bara händer och jag kan inte förmå mig själv att sluta.
Det här är absolut första gången som jag är såhär öppen om mitt självskadebeteende, och jag skäms väldigt mycket för det jag gör när jag mår allra dåligaste, men jag har insett att det är relativt skönt att få skriva av sig. Och om det här inlägget, eller min blogg i övrigt gör dig illa till mods eller på annat sätt får dig obekväm, så ber jag dig att inte fortsätta läsa.
Jag längtar verkligen inte att bli utskriven imorgon, även om jag förvisso saknar mina underbara kissekatter. Men jag vet att dom är väl omhändertagen just nu när mattemamma är borta.
Nu har jag fått två sömntabletter så nu ska jag iallafall försöka sova.