thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-10-01
11:03:09

"Mirakel piller"

Så, jag har fått frågan många gånger;
"Om det fanns ett "mirakel piller" som tog bort alla dina diagnoser, skulle du då ta det?
Jag har alltid svarat;
"Aldrig!"
Och folk förstår inte varför, förstår inte hur jag kan säga nej till en sådan sak, då mitt liv skulle vara mycket 'lättare' att leva enligt dem, utan en massa diagnoser. Men sanningen är den, jag har alltid haft mina diagnoser, jag har fått kämpa extra mycket för att personer i min omgivning ska förstå mig och den sociala koderna är fortfarande, i vuxen ålder, svåra att förstå.. och vem fan skulle jag vara utan mina diagnoser? Jag skulle totalt tappa min identitet om jag någon gång skulle få höra;
"Du har ingen diagnos."
Men nu såhär i efterhand, när jag verkligen lägger ner energi på att tänka efter, när jag försöker komma till ett svar som folk skulle acceptera på den frågan, så snurrar tankarna runt runt i huvudet på mig och plötsligt så vet jag en sak som är säker;
Jag skulle faktiskt vilja att det fanns ett piller som jag kunde ta mot min depression, det är den diagnosen jag känner allra mest att jag faktiskt vill bli av med, för jag vill kunna titta mig själv i spegeln, titta i min älskades ögon och säga att jag för en gångs skull mår bra, att jag är lycklig, att det inte fanns ett enormt mörker runt mig och faktiskt mena det jag säger.
Jag äter ju självklart antidepressiva läkemedel redan, har gjort det sen jag var i 11-års åldern, bytt medicin många gånger och äntligen har jag hittat rätt.. ändå sjunker jag extremt ner på djupet när depressionen tar över min vardag.
Och dessutom så önskar jag att jag inte behöver ha vissa symtom, speciellt när det gäller min borderline, jag hade helst sluppit känna mig så ensam, så missförstådd, och oälskad. Det känns som om hela min omgivning är på väg att lämna mig, speciellt dem som står mig allra närmast - och det i sig självt skapar en enorm ångest inom mig och jag kan helt enkelt inte släppa den känslan av att snart kommer jag att bli ensam och att ingen egentligen bryr sig om mig. Logiskt tänkande existerar inte i dessa stunder och jag misstror alla dom som försöker övertyga mig om att jag faktiskt är älskad och inte kommer att bli lämnad.
Och det i sig självt, att behöva känna så, flera gånger om dagen, tar bort onödigt mycket energi från mig och jag kan tillslut inte tänka på något annat överhuvudtaget.
Så.. om jag skulle få frågan idag.. vad hade jag då svarat? Undrar ni det? Jag vet svaret.
"Om det fanns ett mirakel piller som tog bort alla dina diagnoser, skulle du ta den få?"
"Aldrig!"
Svaret skulle alltså vara densamma, även om jag reflekterat över det jag känner och vill, så anser jag fortfarande att jag är ju jag med mina diagnoser, och jag skulle totalt tappa bort mig själv om dem försvann. Det jag däremot skulle vilja fråga er är;
"När ska mänskligheten förstå och acceptera att alla inte är likadana? När ska ni acceptera mig för den jag faktiskt är - med alla mina problem och brister? När ska jag börja acceptera mig själv?!

2018-02-24
17:31:58

#metoo

Som ni redan har förstått och som jag redan har berättat så har jag varit med om en hel del i mitt liv, att jag varit utsatt för diverse övergrepp och våldtäktsförsök.. jag har rest på mig varje gång, och jag har gått vidare i den mån min hjärna och psyke tillåtit. Jag har kämpat mig igenom självhat och skuldkänslor. Med så gott som ingen hjälp alls utifrån.
Idag skulle jag åka iväg till Lidl, för att köpa månadens mat, och då använde jag mig av min färdtjänst eftersom jag inte klarar av att åka buss helt själv riktigt än efter psykinläggningen.
I vanliga fall brukar jag sitta i baksätet eftersom det är bekvämare så, då jag slipper onödigt småprat och att socialisera, då det är väldigt jobbigt vissa gånger, ibland orkar jag helt enkelt inte med det.
Men idag satte jag mig i framsätet när jag skulle åka till Lidl och det ångrar jag väldigt mycket just nu. Chauffören började försiktigt, genom att fråga hur jag trivdes där jag bodde, om det var portkod på huset, om jag visste portkoden utantill och så vidare. Jag svarade att jag trivdes bra, väldigt fina lägenheter, att jag dock hur inom kommunen. Ja, det är portkod på huset och jag kan det utantill men att jag inte hade för avsikt att berätta om koden. Jag svarade vänligt på varje fråga han hade.
Tillslut så sträckte han på sig och hans hand landade på mitt knä, för att sedan dra upp det långsamt till mitt lår och vidare uppåt.. jag fick panik och så mycket ångest, ville bara försvinna från jordens yta, för om jag gjorde det, om jag försvann, då finns det ingen chans att någon mer kommer behandla mig på det här sättet. När han hade pillat en stund på mig tog jag fram mobilen och då drog han hastigt tillbaka handen. Jag vet att jag borde ha sagt ifrån, men hela världen liksom frös när han höll på.
Jag skrev direkt till min pojkvän när jag återhämtat andningen för att berätta vad som hänt, att han skulle veta ungefär var jag befann mig om jag plötsligt skulle sluta skriva och någonting värre inträffade med denna chaufför.
Men som tur var så körde han raka vägen till Lidl och jag gav han en femtiolapp och rusade ut ur taxin med hjärtklappning och vilda känslor om att det på något sätt var mitt eget fel. När taxin som skulle ta mig hem kom så satte jag mig i baksätet.
När jag kom hem igen, satte jag mig ner och allting började gunga. Först och främst så tog själva turen energi från mig, handlandet i sig och så vidare, men när det kommer till det han gjorde innebär det att han dränerade mig helt och hållet på energi.
Nu sitter jag i personallägenheten och känner mig både rädd och osäker. Och framförallt kränkt. Såhär får det inte gå till. Och ändå är jag tacksam att det inte var värre.. hur sjukt är inte det?!?!


2018-02-12
22:10:07

Akutpsyk

Gaaaah vilken jävla dag.
Det började med att pojkvännen åkte på jobbet och jag vet att jag borde klara mig själv, jag gör ju det annars liksom men jag kände på en gång när han hade åkt att dagen skulle bli ett totalt kaos.
Sedan åkte jag upp på sjukhuset för att ta blodprov, en vanlig rutin för mig såhär en måndag, jag tar ju trots allt blodförtunnande. Och i väntrummet på provtagningen så kände jag att ångesten växte, ju mer folk det kom desto mer ångest fick jag. Det slutade med att jag var sjö blöt i svett innan det ens var min tur.
I väntan på sjukresa som skulle ta mig hem så ringde jag minds självmordslinje för att få prata av mig ångesten då den började bli övermäktig, men som vanligt var det fullt i kön och dem bad mig ringa tillbaka vid ett senare tillfälle.
När jag väl hade kommit hem var ångesten och självhatet så enormt att jag inte ville annat än att dö. Därför beslöt jag mig för att avsluta hela jävla skiten ikväll, ikväll skulle ångesten försvinna för gott och mina anhöriga skulle äntligen få slippa den börda jag har blivit..
Misstaget (min räddning) var att jag dessutom skrev ut det i en Facebook grupp som har med psykisk ohälsa att göra, att ikväll kommer jag avsluta mitt liv.. eller något i den stilen. Personer som reagerade på inlägget reagerade starkt, dom tog det för vad det var och kontaktade min pojkvän som i sin tur kontaktade personalen på mitt boende.
Dessutom ringde polisen mig på mobilen strax efter det och frågade hur jag mådde, berättade att människor ringt in och jag sträckte över telefonen till personalen för jag orkade inte ta det samtalet själv.
Jag åkte in på sjukhuset ganska på en gång efter det, tillsammans med personalen och trots att vi båda berättade och informerade läkaren om hur pass jävla dåligt jag faktiskt mår så ville hen först inte lägga in mig, utan förlitade sig på personalen vilket jag anser är helt fel. Jag sa ifrån och sa att OM dom släpper mig så KOMMER jag göra det och att det INTE är ett tomt hot. Tillslut hade hen inget annat val än att lägga in mig.
Tragiskt att Svensk sjukvård ska vara såhär.
Nu ligger jag på mitt rum på avdelningen och funderar på varför...
Varför jag?
Varför mår jag såhär?
Och varför skrev jag i gruppen?

Jag behövde bara få skriva av mig..
Så nu vet ni i alla fall.