thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-09-29
12:44:12

Mörk Dikt

*Varning! Kan vara triggande*



Ett mörker har bitit sig fast,
huggit tag i min individ
och styr bort mina känslor.

Jag vet inte,
vad är det som händer,
min kropp skakar
och jag slutar existera.

Snälla förlåt,
förlåt min totala tystnad,
men jag är ack för förvirrad,
för att finna glädjen åter.

Rispar upp huden,
ser blodet droppa från såret,
rinner längs min arm
och färgar porslinet rött.

Mörkret fångar mig,
håller mig hårt i sitt grepp,
och jag vet,
att jag snart slutar andas.
2018-09-18
19:25:38

Inlagd igen

Jag sa ju sist; ALDRIG mer. Inte en gång till.
Ändå är jag här nu och det är lite mot min egen vilja.
Jag skulle vilja säga att jag vill ha hjälp den här gången, jag vet ju att det är det jag behöver, men viljan finns inte där, jag vill må bra, vill känna glädje, vill kunna le utan att låtsas.. men jag kan inte. Kan inte tvinga mig själv. Och jag vägrar låtsas att allt är bra när det inte är det. Den delen i mitt liv är över, jag måste kunna erkänna att jag faktiskt är psykiskt sjuk och att jag behöver den hjälp som jag kan få.
Men jag vill hem, vill inte vara här längre, vill hem till katterna, till personalen som jag saknar, jag vill kunna vila mitt huvud i Mikaels famn och jag vill helt enkelt bara hem, till friheten.
Ja, just nu känns det som om jag är fastlåst, jag får ju inte ens gå ut då det är en låst avdelning för unga människor med självskadebeteende på ett eller annat sätt.
Och det är väl kanske därför som jag vill hem allra mest, och det här kommer låta helt stört enligt er, men sanningen är den att jag vill hem så att jag ska kunna ha möjlighet att skada mig själv igen, känna fingrarna i halsen, gallan i magen blir som en drog för den som använder sig av det, dessutom blir smärta av ett skärsår också en behövlig frånkomst av ångesten, även om det blir värre efteråt när hjärnan kan tänka klart igen.
Jag vill vara frisk.
Jag vill må bra.
Men just nu orkar jag fan inte.
Orkar inte kämpa längre.
Jag hoppas att ni som läser detta inte kommer att hata mig för att jag känner så som jag gör.. jag försöker.. ni borde få tillfälle att krypa in i min kropp och känna hur mycket jag faktiskt försöker.
Men alla når tillslut en gräns där det inte längre finns något hopp. Där befinner jag mig just nu.
Och det ger mig bara ännu mer ångest, för jag vill vara glad, lycklig och den som jag visar för er utåt sätt.
Snälla förlåt mig för att jag visar mig så svag som jag är nu.
Förlåt för att jag inte orkar kämpa.
Förlåt att ni måste dras på mig.
Jag vet att det inte är lätt.
Förlåt.