thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-10-28
21:57:42

Ingen rubrik

Andas.
Försöker fokusera.
Vill inte börja gråta.

Jag försökte förklara,
utan att du förstod.
Jag försökte förmedla,
hur jag faktiskt känner,
utan att du lyssnade.

Jag vill inte gråta längre,
jag vill inte minnas,
jag vill inte återuppleva varje
minut och sekund.

Jag vill kunna gå vidare.

Men mest av allt,
så önskar jag att andra försökte förstå.
Att jag faktiskt inte vill ha det såhär.

Varje mardröm,
varje tillbakablick,
varje mörk tanke tar ännu en
bit ifrån mitt hjärta
och jag orkar fan inte kämpa
för att få andra att förstå.

Speciellt svårt är det eftersom;
Jag inte lyckas hitta de rätta orden.



2018-10-01
11:03:09

"Mirakel piller"

Så, jag har fått frågan många gånger;
"Om det fanns ett "mirakel piller" som tog bort alla dina diagnoser, skulle du då ta det?
Jag har alltid svarat;
"Aldrig!"
Och folk förstår inte varför, förstår inte hur jag kan säga nej till en sådan sak, då mitt liv skulle vara mycket 'lättare' att leva enligt dem, utan en massa diagnoser. Men sanningen är den, jag har alltid haft mina diagnoser, jag har fått kämpa extra mycket för att personer i min omgivning ska förstå mig och den sociala koderna är fortfarande, i vuxen ålder, svåra att förstå.. och vem fan skulle jag vara utan mina diagnoser? Jag skulle totalt tappa min identitet om jag någon gång skulle få höra;
"Du har ingen diagnos."
Men nu såhär i efterhand, när jag verkligen lägger ner energi på att tänka efter, när jag försöker komma till ett svar som folk skulle acceptera på den frågan, så snurrar tankarna runt runt i huvudet på mig och plötsligt så vet jag en sak som är säker;
Jag skulle faktiskt vilja att det fanns ett piller som jag kunde ta mot min depression, det är den diagnosen jag känner allra mest att jag faktiskt vill bli av med, för jag vill kunna titta mig själv i spegeln, titta i min älskades ögon och säga att jag för en gångs skull mår bra, att jag är lycklig, att det inte fanns ett enormt mörker runt mig och faktiskt mena det jag säger.
Jag äter ju självklart antidepressiva läkemedel redan, har gjort det sen jag var i 11-års åldern, bytt medicin många gånger och äntligen har jag hittat rätt.. ändå sjunker jag extremt ner på djupet när depressionen tar över min vardag.
Och dessutom så önskar jag att jag inte behöver ha vissa symtom, speciellt när det gäller min borderline, jag hade helst sluppit känna mig så ensam, så missförstådd, och oälskad. Det känns som om hela min omgivning är på väg att lämna mig, speciellt dem som står mig allra närmast - och det i sig självt skapar en enorm ångest inom mig och jag kan helt enkelt inte släppa den känslan av att snart kommer jag att bli ensam och att ingen egentligen bryr sig om mig. Logiskt tänkande existerar inte i dessa stunder och jag misstror alla dom som försöker övertyga mig om att jag faktiskt är älskad och inte kommer att bli lämnad.
Och det i sig självt, att behöva känna så, flera gånger om dagen, tar bort onödigt mycket energi från mig och jag kan tillslut inte tänka på något annat överhuvudtaget.
Så.. om jag skulle få frågan idag.. vad hade jag då svarat? Undrar ni det? Jag vet svaret.
"Om det fanns ett mirakel piller som tog bort alla dina diagnoser, skulle du ta den få?"
"Aldrig!"
Svaret skulle alltså vara densamma, även om jag reflekterat över det jag känner och vill, så anser jag fortfarande att jag är ju jag med mina diagnoser, och jag skulle totalt tappa bort mig själv om dem försvann. Det jag däremot skulle vilja fråga er är;
"När ska mänskligheten förstå och acceptera att alla inte är likadana? När ska ni acceptera mig för den jag faktiskt är - med alla mina problem och brister? När ska jag börja acceptera mig själv?!