thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-09-18
19:25:38

Inlagd igen

Jag sa ju sist; ALDRIG mer. Inte en gång till.
Ändå är jag här nu och det är lite mot min egen vilja.
Jag skulle vilja säga att jag vill ha hjälp den här gången, jag vet ju att det är det jag behöver, men viljan finns inte där, jag vill må bra, vill känna glädje, vill kunna le utan att låtsas.. men jag kan inte. Kan inte tvinga mig själv. Och jag vägrar låtsas att allt är bra när det inte är det. Den delen i mitt liv är över, jag måste kunna erkänna att jag faktiskt är psykiskt sjuk och att jag behöver den hjälp som jag kan få.
Men jag vill hem, vill inte vara här längre, vill hem till katterna, till personalen som jag saknar, jag vill kunna vila mitt huvud i Mikaels famn och jag vill helt enkelt bara hem, till friheten.
Ja, just nu känns det som om jag är fastlåst, jag får ju inte ens gå ut då det är en låst avdelning för unga människor med självskadebeteende på ett eller annat sätt.
Och det är väl kanske därför som jag vill hem allra mest, och det här kommer låta helt stört enligt er, men sanningen är den att jag vill hem så att jag ska kunna ha möjlighet att skada mig själv igen, känna fingrarna i halsen, gallan i magen blir som en drog för den som använder sig av det, dessutom blir smärta av ett skärsår också en behövlig frånkomst av ångesten, även om det blir värre efteråt när hjärnan kan tänka klart igen.
Jag vill vara frisk.
Jag vill må bra.
Men just nu orkar jag fan inte.
Orkar inte kämpa längre.
Jag hoppas att ni som läser detta inte kommer att hata mig för att jag känner så som jag gör.. jag försöker.. ni borde få tillfälle att krypa in i min kropp och känna hur mycket jag faktiskt försöker.
Men alla når tillslut en gräns där det inte längre finns något hopp. Där befinner jag mig just nu.
Och det ger mig bara ännu mer ångest, för jag vill vara glad, lycklig och den som jag visar för er utåt sätt.
Snälla förlåt mig för att jag visar mig så svag som jag är nu.
Förlåt för att jag inte orkar kämpa.
Förlåt att ni måste dras på mig.
Jag vet att det inte är lätt.
Förlåt.


2018-08-23
14:34:20

Mycket har hänt

Oj vad tiden går fort. Jag har glömt bort att skriva lite eftersom det varit sommar och orken har liksom inte riktigt funnits. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv sen dess att jag skrev. Jag har bland annat planerat en massa, jag har gift mig och jag har fått börja prata med en psykolog på affektiva enheten här i det landsting som jag tillhör.

Så, jag har haft panik och stressen inför giftemålet har varit ganska jobbigt mentalt sätt, något som jag inte hade tänkt på och jag lade inte märke till det förrän efteråt. Men tänker jag efter såhär i efterhand så blir jag inte förvånad att det tog så mycket kraft ifrån min sida. Jag med mina funktionshinder bad om ett barnfritt bröllop, vilket för mig var en självklarhet, och Mikael höll med mig då det finns djupa stup och klippor där vi skulle ha ceremonin då det trots allt var på ett berg. Jag har sexton syskonbarn, i alla olika åldrar så vi kom överens om att 15 var en bra gräns. Tyvärr så valde mina bröder att inte delta, och det som gör mest ont i detta sammanhang är att dem inte ens har sagt grattis, dem har låtsas som om det inte ens har hänt. För att vara ärlig så känns det inte som om jag längre räknas som familj med de personer som jag har blodsband till. När jag tänker på det så får det mig att bli väldigt tårögd och jag får ett stort tryck över bröstet som trycker ur all luft ur mina lungor. Jag skulle nog behöva gråta lite oftare, borde tillåta mig själv att känna, men jag gråter väldigt sällan och istället för att visa mina sanna känslor så knuffar jag bort dem genom att skratta.. vilket i sin tur får mig att tillslut må ännu sämre och tillslut så självskadar jag utan att egentligen tänka mig för. Om jag bara hade haft modet att bryta ihop så hade jag nog även haft modet att våga fråga och starta en diskussion om de saker som gör allra mest ont just nu.

Jag vill iallafall berätta om ceremonin, om hur vackert det var och hur väldigt glad och tacksam jag är över att det trots allt var väldigt många som deltog i vår enorma glädje och kärlek den dagen. Jag hade fjärilar i magen hela dagen och han var så underbart fin. Det var min äldsta faster som höll i ceremonin, det var hon som skrev ihop de saker som blev sagda och hon gjorde ett väldigt bra jobb. Istället för att prata om Gud, så pratade hon om oss, mig och Mikael, som individer och som en enhet som strålade äkta kärlek. Det avslutades med ett gemensamt steg över livets pinne, en pinne som representerade vårt förflutna och vår gemensamma framtid. Det var väldigt vackert. Och såklart utbytte vi ringar, som jag hade köpt och hållit gömda för Mikael då jag inte ville att han skulle se dem innan bröllopet. Jag beställde ringarna med både invändig och utvändig gravyr. På insidan så står det mitt namn i hans ring och hans namn i min, 21/7 2018 på utsidan så står det Oändlig Kärlek på båda ringarna, han blev glatt överraskad och ödet följde med oss även där då vi satte ringarna åt olika håll utan att tänka på det. Såhär i efterhand har Mikael kommit med en väldigt vacker och romantisk förklaring till detta; "Det är ödet älskling. Min ring är vänd åt det håll så att andra kan se texten för jag vet att du älskar mig. Din ring är med texten vänd mot dig så att du kan se de orden hela tiden och då slipper du vara så orolig. Du behöver kunna se det och kunna läsa de orden varje dag. Att vår kärlek är oändlig."

Jo, över till något annat, som visserligen inte är ett dugg romantisk sak men det är viktigt att jag skriver av mig lite så att jag kanske till slut hittar en förklaring varför jag känner mig så mörk och självdestruktiv just nu och gjort så de senaste veckorna..

Först kunde jag inte förknippa de känslorna till något eller någon, det liksom fanns ingen riktig anledning till att jag skulle känna som jag känner, vilket såklart gjorde mig desto mer grinig på allt och alla. Jag skriver i dåform.. även om det känns exakt lika illa just nu.. men jag anser det lättare att hantera om jag lägger det i det förflutna iallafall i textformat..

Men så kommer känslorna och blir sådär extrema och intensiva, när jag tänker på mina bröder och deras respektive. Jag har inte någon vidare bra kontakt med min blodsfamilj, det vill säga till mina syskon, och till det stora hela så är väl det egentligen mitt eget fel. Jag sörjer det som har varit och det som hade kunnat vara. Anledningen till att det är mitt eget fel är att jag på det stora hela alltid känt mig alltför annorlunda än de flesta andra i min omgivning, och jag har försökt hålla upp en fasad för att kunna umgås med andra, men ibland känner jag att jag inte orkar hålla modet uppe och jag har sagt nej till många inbjudningar till barnkalas och dylika, eftersom jag känner mig så annorlunda och missförstådd. Många många gånger har det slutat med att jag suttit tyst och stilla med ett allmänt kaos inuti mig där jag gett upp innan jag ens har försökt. Och för att undvika att känna mig så igen så undviker jag dem jag egentligen älskar allra mest; Min familj.

Jag förklarade detta sist jag träffade min nuvarande psykolog, förklarade och var väldigt noga med att berätta att jag varit på detta sätt sedan jag var väldigt liten, och han sa att det kunde bero på många saker, som att jag inte litade riktigt på mig själv, att jag inte litade på dem, att jag med min autism inte riktigt förstår när det är min tur att föra ett samtal eller hur man håller igång det utan att göra ett alldeles för stort försök och då jag är medveten om att jag ibland säger fel saker vid fel tillfälle så väljer jag hellre att vara tyst och stilla, i hopp att bli osynlig.. och det är nog där jag måste sätta upp pausskylten för det är där som jag ser själva problemet. Jag har inget direkt filter, jag säger det jag tycker i alla lägen och det är precis därför som jag väljer att inte säga någonting alls. Och tro nu inte att jag använder mig av min autism som en ursäkt, utan jag försöker bara få er (och mig själv) att förstå anledningen till att jag gör som jag gör. Det är ingen ursäkt, bara en förklaring. Jag är inte min autism, men under dessa 28 år så har jag lärt mig att anpassa mig till viss del till samhället och jag väljer därför att hålla mun när jag är i stora folksamlingar d jag vill ignoreraär jag känner mig oförstådd.

Jag har försökt hitta ord på varför jag känner mig så nere just nu och jag hittar en del samtidigt som jag vill ignorera och knuffa bort dom från mina känslostormar, men jag erkänner att jag inte längre kan gömma mig för ångesten, rädslan och det självdestruktiva hittar mig alltid i slutändan iallafall och ju längre jag försöker gömma mig, desto värre blir det.

Det första är ju såklart det jag redan har nämnt här, att jag saknar att ha en relation till mina syskon och att jag sörjer de känslorna jag har när jag är i deras närhet för jag vet att ingen av oss egentligen vill att jag ska känna mig totalt utanför, det har bara blivit så.
Det andra är mina nattliga besvär; alltså alla dessa mardrömmar. Jag drömmer om det som hänt i det förflutna, om saker min hjärna försökt att förtränga men att mitt undermedvetna berättar för mig varje natt och att jag aldrig får vakna en enda morgon och säga att jag känner mig helt utvilad. För drömmer jag inga mardrömmar så vaknar jag upp fem - sex gånger och har jättesvårt att somna om igen.
Sedan så är det dels på grund av den smärta jag får gå runt med på en dagligen och att jag aldrig får en lugn stund även fysiskt. Jag har ont i överkäken där mina tänder håller på att gå sönder totalt, jag har ont i magen och i rumpan. Jag har lärt mig under de senaste åren att uthärda en hel del plågor, men vissa saker når över smärtgränsen även för mig. Och smärta gör att man blir extra grinig, även de gånger man själv inte ens märker att humöret sviktar.

Och jag har självskadat igen, det är något jag inte kommer ifrån, jag kan inte ignorera eller förneka det den här gången och jag kan dessutom medge att jag inte mår direkt bättre av att göra det, naturligtvis inte, men just i den stunden, när ångesten sätter sig i bröstet på mig, så är det en befrielse att få andas när man känner smärta någon annanstans. Jag vet.. det låter sjukt knäppt och dumt, men jag kan inte förklara det på ett annat sätt. Jag hatar mig själv lite mer varje gång som jag rispar i huden, och innerst inne så vill jag faktiskt få slippa att känna såhär, jag vill inte behöva göra mig själv illa för att få må bättre några ynka sekunder.

Och även om jag inte har planerat att göra något annat dumt, något som inte går att göra ogjort, och trots att jag inte vill att någon överhuvudtaget ska behöva oroa sig i onödan,, så vill jag ändå skriva det här då det för mig är viktigt att det når fram till rätt person den dagen jag inte längre existerar;

Jag använder Google Dokument

Mycket kan hända, men jag har kvar saker här i livet som jag vill göra och uppleva, så även om vardagen är extremt mörk och tung just nu så kommer jag inte att ge upp. Inte än. Snälla lita på mig när jag säger det.

2018-04-29
06:06:52

Fy fan! (ÄCKLIGT INLÄGG!!!! 🤢)

Jag har skrivit och sedan slängt tre inlägg inom den här kategorin inatt.. eftersom jag skäms för att jag har det såhär. Innerst inne så vet jag ju naturligtvis att det inte är mitt fel och att jag absolut inte är ensam om att ha det såhär.. ändå, trots min autism, så har jag en spärr, precis som dom flesta andra att inte prata om sådana saker då det faktiskt ärett  väldigt tabubelagt ämne. Men om jag någonsin ska få det här underrättat så måste jag våga prata om det.
Jag pratar om en smärta som många lider av i tysthet, och inatt har jag gråtit floder för att jag har haft det så förbaskat jävla ont. Jag har alltså haft det såhär i flera års tid, men de senaste tre åren så har det eskalerat - jag får fruktansvärt ont varje gång som jag har gjort nummer två på toaletten och då är jag inte ens förstoppad. Jag bad till och med Gud att döda mig flertalet gånger eftersom jag hade så jävla ont och då tror jag inte ens att hen existerar..
Jag har länge länge haft förstoppning, något jag lidit av sen jag bara var några månader gammal, och jag har varit inlagd på sjukhus flera gånger på grund av det, men jag har aldrig haft det så som jag har det just nu och det är precis så jag har haft det i ungefär tre års tid, att det inte spelar någon roll om jag är helt normal i magen så får jag fortfarande ont varenda jävla gång. De som aldrig har varit med om det själv någon gång kommer aldrig att kunna säga att dom förstår, men dom kan iallafall försöka ha lite större empati än vad jag blivit bemött med. Jag skäms som sagt att prata om det, dessutom så hatar jag att vara jobbig för min omgivning, så för det mesta håller jag käften och säger det bara till dom som står mig allra närmast.. dom jag inte kan hålla det hemligt för..men jag tycker faktiskt att det inte borde vara så jävla tabubelagt som det är, för många med mig lider av det här och är precis lika tyst som jag är.. vi måste kunna söka hjälp och bli bemötta med en gnutta empati och förståelse för de här är en sak som gör en människa handikappad i slutändan.. seriöst asså.. jag vill verkligen slippa ha ont! 😭