thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-04-29
22:46:32

Det svåraste valet jag tagit

Den här ämnet är väldigt svårt för mig, inte på grund av att jag har svårt att komma på vad jag ska skriva om, utan för att det gör mig ont att ens behöva tänka på det här.
Jag älskar ju som sagt katter och jag är uppvuxen med katt, speciellt en som jag själv fick lov att välja från den kull mammas ena katt fick. Jag valde enligt henne den fulaste kattungen, en orange hona. Och ja, som kattunge var hon faktiskt väldigt ful och hon kunde somna lite vartsomhelst, hon var den i kullen som alltid var väldigt försiktig, hon väntade tålmodigt på att de andra skulle äta klart innan hon gick fram för att äta och ja, hon var speciell på många sätt. Jag var nio år när hon föddes och jag döpte henne till Diana. Hon var alltid vid min sida och hon tröstade mig varenda gång som jag var ledsen. Hon betydde väldigt mycket för mig. Jag fick ha henne i mitt liv tills hon var 19 år. Det tog mig lång tid att ge upp hoppet om hennes överlevnad när jag insåg att hon började bli gammal.. jag handikappanpassade lägenheten för hennes skull (jag satte trappstolen vid sängen så att hon kunde hoppa upp utan besvär, matade henne på hennes speciella plats vid fönstret..) och jag gav henne ett pulver som skulle kunna hjälpa henne att få bättre brosk och leder. Jag älskade henne så mycket och ville helt enkelt inte ge upp.. tills jag märkte att hon inte hade kvar någon livskvalite och jag ville inte att hennes sista tid i livet skulle orsaka henne ännu mer smärta så jag beslöt mig för att låta henne få somna in. Och in i det sista så valde hon att lägga sig i min famn innan hon till sist somnade in för gott. För mig var det ett väldigt svårt beslut, och ändå var det det rätta att göra för att hon skulle få ett värdigt slut på det liv hon haft. Hon var min bästa vän och jag kommer alltid att ha henne i mitt hjärta.




2018-04-29
06:06:52

Fy fan! (ÄCKLIGT INLÄGG!!!! 🤢)

Jag har skrivit och sedan slängt tre inlägg inom den här kategorin inatt.. eftersom jag skäms för att jag har det såhär. Innerst inne så vet jag ju naturligtvis att det inte är mitt fel och att jag absolut inte är ensam om att ha det såhär.. ändå, trots min autism, så har jag en spärr, precis som dom flesta andra att inte prata om sådana saker då det faktiskt ärett  väldigt tabubelagt ämne. Men om jag någonsin ska få det här underrättat så måste jag våga prata om det.
Jag pratar om en smärta som många lider av i tysthet, och inatt har jag gråtit floder för att jag har haft det så förbaskat jävla ont. Jag har alltså haft det såhär i flera års tid, men de senaste tre åren så har det eskalerat - jag får fruktansvärt ont varje gång som jag har gjort nummer två på toaletten och då är jag inte ens förstoppad. Jag bad till och med Gud att döda mig flertalet gånger eftersom jag hade så jävla ont och då tror jag inte ens att hen existerar..
Jag har länge länge haft förstoppning, något jag lidit av sen jag bara var några månader gammal, och jag har varit inlagd på sjukhus flera gånger på grund av det, men jag har aldrig haft det så som jag har det just nu och det är precis så jag har haft det i ungefär tre års tid, att det inte spelar någon roll om jag är helt normal i magen så får jag fortfarande ont varenda jävla gång. De som aldrig har varit med om det själv någon gång kommer aldrig att kunna säga att dom förstår, men dom kan iallafall försöka ha lite större empati än vad jag blivit bemött med. Jag skäms som sagt att prata om det, dessutom så hatar jag att vara jobbig för min omgivning, så för det mesta håller jag käften och säger det bara till dom som står mig allra närmast.. dom jag inte kan hålla det hemligt för..men jag tycker faktiskt att det inte borde vara så jävla tabubelagt som det är, för många med mig lider av det här och är precis lika tyst som jag är.. vi måste kunna söka hjälp och bli bemötta med en gnutta empati och förståelse för de här är en sak som gör en människa handikappad i slutändan.. seriöst asså.. jag vill verkligen slippa ha ont! 😭


2018-04-28
22:56:22

Favorit Bok

Jag har redan rabblat upp favorit serie och film, men jag har inte skrivit ett skit om min favorit bok.. det kanske beror på att jag skäms lite över att jag faktiskt tycker om att läsa den bokserien..  Nu tänker väl dagens ungdomar: Twilight..? Svaret på den frågan är faktiskt nej, även om jag tycker om Twilight också såklart!
Nej, idag ska jag faktiskt skriva om en bokserie där jag kommer lägga all fokus på första boken då det är den jag verkligen har fastnat för. Och det tog mig faktiskt år att få tag i de här böckerna, jag hade upptäckt filmen som är baserad på första boken långt innan jag fick tag i själva boken och det beror helt enkelt på att bokhandeln inte längre sålede böckerna och inget närliggande bibliotek hade böckerna på lager.
Jag pratar naturligtvis om boken: Vindsträdgården, skriven av Virginia C. Andrews.

De fyra syskon - Cathy, Christopher och tvillingarna Carrie och Cory - har en lycklig barndom tills den dagen som deras pappa dör i en bilolycka. Då förändras allt och de tvingas hållas inlåsta på en vind medan deras mamma försöker ärva sin pappa och det enda kravet han har på det är att hon inte skaffat sig några barn. Men jakten på pengar gör henne girig och snart börjar hon undvika att komma upp för att hälsa på sina barn. Mormor kommer varje dag med en korg mat och barnen blir ivriga när dom, efter tre år på vinden, börjar få munkar..




Boken innehåller både mystik och sorg, glädje och hopp samt en väldigt tragiskt livsöde. Misshandel, religion, mobbning, mord, kärlek, sorg och incest innehåller den också. Mycket välskriven bok och jag rekommenderar den verkligen till dem som har smak för 80-tals romaner!