17:22:00
Första gången jag försökte dö
Åh fy fan för det här ämnet som står på listan idag då det väcker många känslor hos mig och de är mest negativa sådana. Jag har redan berättat om de två senaste försöken/planeringen jag hade att avsluta mitt liv med hjälp av självmord.
Tankarna på de senaste gångerna får mig att få ångest, jag får svårt att andas och får hjärtklappning. Men ni vet ju redan hur extremt nära det faktiskt var de båda gångerna, men om sanningen ska fram - så var det inte första gången jag planerade något sånt här och inte första gången som jag försökte.
Jag tänkte ta tillfälle i akt och berätta om allra första gången som jag försökte avsluta mitt eget liv.. och jag tycker inte om att tänka på det då bara tanken av det får mig att bli alldeles skakis. Jag har aldrig berättat det här för någon, inte ens min psykolog, därför är det här inlägget väldigt speciellt för mig.
Jag var 11 år, och min hela värld hade vänts upp och ner, mörkret var mörkare än vad det någonsin hade varit, på grund av anledningar somjag inte vill gå in på just nu. Jag var så djupt nere i en depression och jag hade just fått börja med en antidepressiv medicin för första gången i mitt så unga liv. Jag önskar att jag kunde skriva ut här vad som fick mig att sjunka vid så ung ålder, men ha i åtanke det jag redan har skrivit om och berättat, mer än så kan jag inte säga just nu då jag får ångest jag bara tänker på det.
11 år, jag hade alltså just börjat i fyran på mellanstadiet i en särskola på byn där vi bodde, det hade just varit sommarlov, och jag hade skrivit ett avskedsbrev till min mamma, ett sista hejdå och jag hade fint lagt det i skolbänken, adresserat till henne. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag hade skrivit i det där brevet, men jag vet att jag bad henne om förlåtelse, för allt jag hade låtit henne stå ut med, för sånt som jag inte kunde förlåta mig själv för och det fanns en hel del saker som jag ångrade, även då, när jag var så ung.
Dagen då jag gjorde det, hade varit relativt lugn, ingen i min närhet anade något, och jag själv förstod väl inte riktigt vad det här innebar för mina anhöriga, det enda jag visste var att min egen smärta skulle försvinna om även jag försvann.
Jag kommer ihåg scenariot som om det hade hänt igår, även om jag ytterst sällan tillåter mig själv att tänka på det. Jag kommer ihåg hur jag lade brevet till min mamma allra längst upp bland läroböcket och pennskrinen i min bänk innan jag går till matsalen för att äta lunch, när det var rast och rastpersonalen tittade ner i sina kaffekoppar tog jag tillfället i akt och skyndade mig bort ifrån skolans område och det var först vid platsen som jag förstod vad jag höll på att göra, och jag kommer ihåg att jag började gråta, men jag tog ändå och hävde mig över kanten på bron och stod med broräcket mot ryggen. Jag hade extremt dålig balans även på den tiden, så att jag inte ramlade i vattnet är för mig ett under såhär idag när jag tänker tillbaka på den dagen, den händelsen.
Jag stod alltså där, på bron, med tårar rinnande nerför kinderna och tänkte på det jag nyss hade fått genomlida, den smärta jag inte förstod mig på och de känslorna ingen annan skulle förstå eftersom jag inte hade några ord på det som hade hänt och det har ajg fortfarande inte.
Jag var bara några sekunder från att ta det sista steget som skulle innebära att jag föll, när någon med panik i rösten ropade mitt namn och att jag skulle ta mig till säkerhet igen och jag tittade åt det håll rösten hade kommit från och såg två lärare och en lärarassistent komma springande mot mig. En av lärarna hade rättat en lärobok och sett brevet i min bänk och fråga mig inte vad som fick henne att läsa det, för det förstår jag inte än idag sdå det inte stod adresserat till henne, utann till min mammma.
Det tog ungefär en halvtimme för de två lärarna att få mig att inte hppa, och jag fick åka hem tidigt den dagen. Vad dom sade till mamma, om hon fick brevet eller om hon än idag är ovetande om mitt självmordsförsök har jag ingen aning om.
Det enda jag verkligen vet säkert är att jag inte hoppade den dagen.
(bilden föreställer den exakta bron som jag stod på)
11 år, jag hade alltså just börjat i fyran på mellanstadiet i en särskola på byn där vi bodde, det hade just varit sommarlov, och jag hade skrivit ett avskedsbrev till min mamma, ett sista hejdå och jag hade fint lagt det i skolbänken, adresserat till henne. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag hade skrivit i det där brevet, men jag vet att jag bad henne om förlåtelse, för allt jag hade låtit henne stå ut med, för sånt som jag inte kunde förlåta mig själv för och det fanns en hel del saker som jag ångrade, även då, när jag var så ung.
Dagen då jag gjorde det, hade varit relativt lugn, ingen i min närhet anade något, och jag själv förstod väl inte riktigt vad det här innebar för mina anhöriga, det enda jag visste var att min egen smärta skulle försvinna om även jag försvann.
Jag kommer ihåg scenariot som om det hade hänt igår, även om jag ytterst sällan tillåter mig själv att tänka på det. Jag kommer ihåg hur jag lade brevet till min mamma allra längst upp bland läroböcket och pennskrinen i min bänk innan jag går till matsalen för att äta lunch, när det var rast och rastpersonalen tittade ner i sina kaffekoppar tog jag tillfället i akt och skyndade mig bort ifrån skolans område och det var först vid platsen som jag förstod vad jag höll på att göra, och jag kommer ihåg att jag började gråta, men jag tog ändå och hävde mig över kanten på bron och stod med broräcket mot ryggen. Jag hade extremt dålig balans även på den tiden, så att jag inte ramlade i vattnet är för mig ett under såhär idag när jag tänker tillbaka på den dagen, den händelsen.
Jag stod alltså där, på bron, med tårar rinnande nerför kinderna och tänkte på det jag nyss hade fått genomlida, den smärta jag inte förstod mig på och de känslorna ingen annan skulle förstå eftersom jag inte hade några ord på det som hade hänt och det har ajg fortfarande inte.
Jag var bara några sekunder från att ta det sista steget som skulle innebära att jag föll, när någon med panik i rösten ropade mitt namn och att jag skulle ta mig till säkerhet igen och jag tittade åt det håll rösten hade kommit från och såg två lärare och en lärarassistent komma springande mot mig. En av lärarna hade rättat en lärobok och sett brevet i min bänk och fråga mig inte vad som fick henne att läsa det, för det förstår jag inte än idag sdå det inte stod adresserat till henne, utann till min mammma.
Det tog ungefär en halvtimme för de två lärarna att få mig att inte hppa, och jag fick åka hem tidigt den dagen. Vad dom sade till mamma, om hon fick brevet eller om hon än idag är ovetande om mitt självmordsförsök har jag ingen aning om.
Det enda jag verkligen vet säkert är att jag inte hoppade den dagen.
(bilden föreställer den exakta bron som jag stod på)
Kram