Som ni redan har förstått och som jag redan har berättat så har jag varit med om en hel del i mitt liv, att jag varit utsatt för diverse övergrepp och våldtäktsförsök.. jag har rest på mig varje gång, och jag har gått vidare i den mån min hjärna och psyke tillåtit. Jag har kämpat mig igenom självhat och skuldkänslor. Med så gott som ingen hjälp alls utifrån.
Idag skulle jag åka iväg till Lidl, för att köpa månadens mat, och då använde jag mig av min färdtjänst eftersom jag inte klarar av att åka buss helt själv riktigt än efter psykinläggningen.
I vanliga fall brukar jag sitta i baksätet eftersom det är bekvämare så, då jag slipper onödigt småprat och att socialisera, då det är väldigt jobbigt vissa gånger, ibland orkar jag helt enkelt inte med det.
Men idag satte jag mig i framsätet när jag skulle åka till Lidl och det ångrar jag väldigt mycket just nu. Chauffören började försiktigt, genom att fråga hur jag trivdes där jag bodde, om det var portkod på huset, om jag visste portkoden utantill och så vidare. Jag svarade att jag trivdes bra, väldigt fina lägenheter, att jag dock hur inom kommunen. Ja, det är portkod på huset och jag kan det utantill men att jag inte hade för avsikt att berätta om koden. Jag svarade vänligt på varje fråga han hade.
Tillslut så sträckte han på sig och hans hand landade på mitt knä, för att sedan dra upp det långsamt till mitt lår och vidare uppåt.. jag fick panik och så mycket ångest, ville bara försvinna från jordens yta, för om jag gjorde det, om jag försvann, då finns det ingen chans att någon mer kommer behandla mig på det här sättet. När han hade pillat en stund på mig tog jag fram mobilen och då drog han hastigt tillbaka handen. Jag vet att jag borde ha sagt ifrån, men hela världen liksom frös när han höll på.
Jag skrev direkt till min pojkvän när jag återhämtat andningen för att berätta vad som hänt, att han skulle veta ungefär var jag befann mig om jag plötsligt skulle sluta skriva och någonting värre inträffade med denna chaufför.
Men som tur var så körde han raka vägen till Lidl och jag gav han en femtiolapp och rusade ut ur taxin med hjärtklappning och vilda känslor om att det på något sätt var mitt eget fel. När taxin som skulle ta mig hem kom så satte jag mig i baksätet.
När jag kom hem igen, satte jag mig ner och allting började gunga. Först och främst så tog själva turen energi från mig, handlandet i sig och så vidare, men när det kommer till det han gjorde innebär det att han dränerade mig helt och hållet på energi.
Nu sitter jag i personallägenheten och känner mig både rädd och osäker. Och framförallt kränkt. Såhär får det inte gå till. Och ändå är jag tacksam att det inte var värre.. hur sjukt är inte det?!?!
Kommentarer:
Kommentera inlägget här:
#2:
bloggarlisa
Bara anmäl honom.. så får det ju inte gå till