thewaytoahealthierme.blogg.se

Jag kommer gå tillbaka till Februari 2017 när jag insåg att min tillvaro och mitt liv inte var värt att leva, det i sig själv var en enormt tung tanke, men själva beslutet att ta mitt liv var en lättnad mitt i kaoset och stressen som jag upplevde just då.

Jag hade ingen direkt kontakt med den så kallade yttre världen, utan jag fokuserade helt och hållet på att hjälpa andra personer och glömde bort mig själv och de behov jag hade. Och det spelade ingen roll hur mycket jag än kämpade för andras skull, så fick jag aldrig någon uppskattning för det jag gjorde vilket fick mig att sjunka extremt mycket psykiskt sätt. Och när jag väl bröt mig ur den onda cirkeln jag hade hamnat i, så fick jag enormt mycket skäll och redan i Maj månad började personer kalla mig för självisk, lat och egoistisk, en person som bara tänker på sig själv och den behandlingen fick jag enbart för att jag äntligen började bry mig om mig själv, min egen hälsa och mentalitet.

I mitten av Juni 2017 började minnena från övergreppen ta överhanden på mitt mående, men jag försökte ignorera det då jag trots allt just hade blivit tillsammans med min underbara pojkvän och jag ville verkligen inte acceptera att jag mådde så pass dåligt som jag gjorde, mardrömmar och tillbakablickar blev min vardag och tillslut brast det och jag erkände både för mig själv och för honom att jag mådde sämre än vad jag någonsin hade gjort. Då förstod jag inte att det berodde på den intima relation jag hamnade i med honom, men nu förstår jag att trots hans lugn och försiktighet så triggade det igång mina minnen.

I Juli blev jag inlagd på psykiatrin för första gången och fick en paus från den psykiska misshandeln som jag utsattes för av de personer som inte förstod varför jag behövde ta ett steg tillbaka. Dessutom hade jag börjat skära mig igen, något jag inte hade gjort på flera år. Jag fick ingen direkt hjälp, jag kände mig misslyckad och ledsen, men jag låtsades må bättre när jag efter tio dagar blev utskriven igen. Visst hade jag stunder som var ljusare än andra, jag hade bra stunder också, definitivt, men jag hade svårt att ta mig vidare.

I början av September hamnade jag på psyket igen och jag hade då inte sovit på 6nätter. Det var ingen tvekan den gången, jag blev inlagd på en gång och fick påbörja en utredning om ptsd samt bipolaritet. Men på något konstigt sätt försvann dom papperna när jag åkte hem igen och när habiliteringen ringde upp psykiatrin, hade dom ingen aning om någon utredning och jag fick lämna in en helt ny remiss, vilket skulle ta ytterligare tre månader att få en tid på utredningsenheten inom mpf.

Och som ni vet så beslöt jag mig för att avsluta mitt liv igen i början av Februari 2018. Jag blev inlagd igen efter mycket om och men från läkare som inte tog mig på allvar. Var inlagd i en vecka och fick ingen hjälp den här gången heller.

Nu kommer vi till de positiva saker som har inträffat under det senaste året och även om jag har varit med om fler negativa saker så betyder de positiva mer och jag kommer försöka se till att fylla det här året med massor med lyckliga stunder, det lovar jag.

I slutet av Februari 2017 så började jag prata med honom över Facebook. Jag var så nervös och jag kommer ihåg hur jag satt och skakade av upphetsning när jag skrev till honom för första gången. Jag trodde inte att han skulle svara, jag menar, varför skulle han ens vilja bli vän med någon som ser ut som jag gör..? Men vi började prata väldigt mycket och väldigt intensivt på en gång och det är med fjärilar i magen som jag kommer ihåg första gången som vi träffades.

19e April 2017 så blev vi offentligt tillsammans, första gången som vi träffades, eftersom det kändes så otroligt rätt för oss båda trots att jag var nervös och så blyg att jag inte sa många ord och det lilla jag sa stammade jag fram. Jag tyckte det var väldigt pinsamt, medans han tyckte att det var gulligt. Jag kommer ihåg att det var på en onsdag, och att han skulle åka med några kompisar till sig för att spela skräckspel. Jag nästan slängde mig på bussen och skrev till honom att jag gärna ville träffa honom och vi träffades på busstationen i staden där vi bor och det sa klick på en gång.

På lördagen därpå fick jag träffa hans pappa för första gången då vi skulle på en konsert med hans band och vi fick skjuts av hans pappa och jag tyckte att hans föräldrar verkade snälla redan från första början. Dagen efter fick pojkvännen tillfälle att träffa min mamma. Det gick också väldigt bra.

I Oktober frågade han mig om jag ville förlova sig med honom. Jag sa ju naturligtvis ja, han är ju trots allt min själsfrände.

Och den 11/11 2017 ställde han sig på knä framför mig. Det var nog den lyckligaste stunden i mitt liv.

Jag ska äntligen få göra utredningarna jag väntat på så länge att få göra.

Och där tror jag att jag avrundar det hela, med en sista mening;

 Jag må ha haft ett väldigt jobbigt år, men glädjen jag fått uppleva gör att jag klarar av att blicka tillbaka på det senaste året med ett leende på läpparna.