thewaytoahealthierme.blogg.se

Men ja.. jag behöver skriva av mig nattens ångest för att i alla fall försöka ta mig förbi den smärtan och oro som dessa mardrömmar ger mig.

Ångesten igårkväll började när en kvinna från kommunen kom och skulle ställa frågor om hur jag trivdes i boendet och med personalen och så tittade hon på mitt namn, eller rättare sagt mitt efternamn, och så frågade hon mig den frågan jag inte var beredd på, hon frågade om jag kände en speciell person och jag kände hur världen sjönk under mina fötter, eftersom den här personen gjort mig så illa i det förflutna. Så fort jag ser, träffar, pratar eller bara hör denna persons namn så får jag kalla kårar och jag får panik.

Det har inte alltid varit så, det kan jag medge, min avsky, rädsla och alla dessa minnen började komma tillbaka till ytan efter att jag hade träffat min pojkvän och vi började bli intima med varandra.. eller ja, egentligen började allting när vi hade gått igenom det värsta två älskande par kan gå igenom tillsammans. Jag fick ett tidigt missfall och än idag blir jag gråtfärdig när jag tänker på det. Jag har aldrig tidigare upplevt en sådan smärtsam upplevelse och efter det började minnena och smärtan av det förflutna att komma tillbaka. Jag började sakta men säkert självskada igen, genom att använda både naglar och andra föremål och det dröjde inte länge förrän jag blev inlagd för första gången på psyk. Då hade jag inte kopplat att missfallet fick mig att kollapsa totalt, och att minnena kom tillbaka eftersom jag blev mentalt öppen för det som gjorde ont.

Så.. tillbaka till gårdagen, jag sjönk som sagt in i mörkret då denna person frågade mig om honom och jag kunde inte förneka det personen frågade om trots att jag ville göra det. Jag satte mig ner efter att hen hade gått och bara satt där, utan att göra något överhuvudtaget, jag stirrade bara ut i luften och tankarna var kaotiska.

Jag satt sedan och gungade fram och tillbaka när personalen kom och hälsade på. Jag var som apatisk när jag följde med dom över till personallägenheten för att titta på tv tillsammans med de andra som var där då. Jag gick in igen efter en stund, ringde pojkvännen på Skype och vi pratade en stund innan jag bröt ihop totalt och han fick än en gång gå över sin egen gräns och han kontaktade personalen, sa att jag behövde min ångestdämpande och då jag hade läst igenom mina självmordsbrev så fick jag följa med personalen in i deras lägenhet igen och vi satt och pratade om det jag kände. 

När jag hade fått min nattmedicin gick vi in till mig igen, och jag gjorde mig iordning för natten med pojkvännen fortfarande på Skype. Jag sade godnatt till honom och till personalen och gick oxh lade mig i sängen. Det första jag gör när jag somnar är att drömma mardrömmar, drömde om en vit skåpbil och om fyra män. Det har inte hänt i verkligheten, men det kändes så verkligt att jag hade panik när jag vaknade. Fick alltså sova två och en halv timme.

Fyfan.

Jag vet fan inte hur mycket mer jag orkar alltså. Jag blir helt slut på detta. 

Och som om inte det vore nog, så lär jag få extremt mycket skit för det här inlägget. Men jag har bara beskrivit det så som det faktiskt är. Mer kan jag inte begära av mig själv. Så om andra vill vara i förnekelse resten av livet så får dom vara det. Jag tänker inte förneka det jag varit utsatt för längre.