12:30:13
Att kalla det för gnäll
Jag har egentligen ingen ork kvar idag att sätta mig in i vad läkaren sa och vad hen menade. Men ska iallafall försöka.
Först så kommer en skötare in till mig innan samtalet med läkaren och hen sa att jag kommer bli utskriven idag och att dom har ordnat en sip åt mig där jag ska få den hjälp jag behöver från hemmet. Det lät ju ioförsig bra, eller hur? Men att sedan säga att jag kanske kommer behöva flytta för att få mina behov mötta blev för mycket för mig och jag började gråta. Kan dock meddela att personalen från boendet sa blankt ifrån där och påminde mig att jag faktiskt har beslut från LSS om hjälpinsatser och att jag bara behöver lite extra hjälp just nu innan jag får en samtalskontakt på öppenvården inom psykiatrin.
När pojkvännen kom för att medverka vid mötet så berättade jag om att jag kommer bli utskriven så som idag. Han blev minst sagt frustrerad och förbannad då sippen kommer ske först på fredag nästa vecka.
Personalen från boendet hann aldrig komma då mötet var inom 10 minuter och dom hade aldrig hunnit på så kort tid då det är en bit att åka och det trots att jag bett om att få bli förberedd i god tid så att jag kunde få ha någon med mig.
Läkaren påpekade än en gång om sömnen och då sa jag ifrån, att jag inte blev inlagd enbart för den sakens skull. Jag bad henom läsa igenom brevet som jag hade skrivit och hen gjorde det, efter att ha suckat djupt.
Hen frågade vad jag behövde hjälp med inom psykiatrin, varför jag ville och behövde vara kvar trots att det tydligt står i brevet så jag misstänker att hen inte läste hela, tyvärr. Jag bröt ihop och sa att jag inte ville vakna varje morgon och känna mig värdelös, vill inte vakna varje morgon med en klump i halsen och med ett rusande hjärta, med en innerlig känsla av hopplöshet och med en längtan att få försvinna.
Hen hörde dock inte vad jag sa, så min pojkvän som känner mig och vet vad jag säger trots att jag blir hysterisk fick översätta åt denna läkare.
Min pojkvän berättade även om hur han kände sig gällande mitt mående, hans frustration och rädsla av vad som kommer hända om jag skrivs ut för tidigt.
Vet ni vad läkaren sade då?
Att jag får stanna kvar över helgen om jag lovar att inte gnälla på måndag när jag blir utskriven..
Vad fan är det frågan om egentligen? Jag berättade ju bara hur jag känner mig och inte fan blir jag bättre av att höra det där
Jag nämnde ingenting om det och hur det fick mig att känna.
Men just nu vill jag inget annat än att lägga mig under täcket och inte vakna något mer. Jag känner mig så enormt jobbig att jag knappt vågar andas.