16:05:49
Känslor i en förvirrad vardag
Jag försöker andas igenom smärtan av förvirring, men jag har inte tillräckligt stark självkontroll för att hitta en säker väg ut ur mörkret.
Om sanningen ska fram så är jag faktiskt ganska rädd för att vakna, jag är lika rädd för det som jag är för att tvingas vara kvar i den här mardrömmen.
Du försöker och du gör ditt bästa för att förstå och att vara där för mig när kaoset i mitt huvud blir alldeles för plågsamt. Du säger att det inte stör dig att jag har dessa känslor, du säger också att du inte kommer att lämna mig och att ingenting någonsin skulle få dig försvinna från min sida.
Men älskling, vad händer om mina mörka perioder, mitt förstörda psyke, min förvirring och smärtan som jag har burit på så länge, en dag kommer stöta bort dig, kommer du då fortfarande kämpa för att stanna vid min sida?
Jag gör allt jag kan för att inte behöva känna såhär, för att kunna gå vidare och tillge dig hela mitt liv så som du gett mig, men det känns som om jag kämpar förgäves.
Förlåt mig.
Du måste söka hjälp.. Ingen mår bra, av att hela tiden vara i det gamla. Det är INGET du kan förändra och därför kan du inte hela hela hela tiden va där och tänka heller. Vill du må bättre!? Sök då hjälp av öppenpsykiatrin. Finns hjälp att få men då måste man vara villig att ta emot den o inte fastna i gamla och negativa tankar..tycker synd om din kille om du inte söker hjälp för ditt mående. Den enda som kan förändra är du, själv med hjälp av psykiatrin. Lösningen är inte inläggning utan att ta tag i det när du är hemma.