10:14:22
Jag försöker (svar på kommentar)
Så, jag har funderat ett tag nu på om jag verkligen borde svara på kommentaren jag fick av alias 'Anonym', någon som återkommer ständigt i mina inlägg, som alltid lämnar dryga kommentarer. Hur vet jag att det är samma person undrar ni säkert.. Ja asså, jag kan se det på särskrivningen då denna person alltid håller sig inom samma mönster för varje inlägg hen kommenterar.
Jag har till och med funderat på att sluta skriva, sluta blogga, för att slippa få så jobbiga kommentarer, min vardag är tillräckligt jobbig ändå utan att jag också ska få dessa kommentarer. Det kanske låter dumt att jag ens accepterar dessa kommentarer och att det ses som korkat att jag inte bara slänger dem, men jag vill att andra ska se hur pass illa behandlad jag faktiskt blir av oförstående personer som inte har någon jävla aning om hur det är att lida av psykisk ohälsa.
Ärligt talat så borde jag kanske inte lägga någon större energi vid det, men det är svårt när jag vet vilken personen i fråga också är. Men så kom tanken på att svara, vilket jag velat göra på själva kommentaren först, men sedan så insåg jag att den kanske inte blir läst, eftersom de är återkommande frågeställningar och kommentarer, så mina svar direkt på kommentarerna måste alltså bli ignorerade.
Så, jag skriver istället ett inlägg om det så jag är garanterad på att det inte kan bli ignorerat den här gången. Jag kommer börja med att kopiera och klistra in själva kommentaren här, sedan så kommer jag att utgå från den när jag ger mitt svar. Så läs de ord härnere noga, för det här är sista gången som jag kommer ge dig ett sådant här svar, nästkommande kommentar kommer förmodligen bli borttagen om den innehar samma frågor och påståenden.
Du måste söka hjälp.. Ingen mår bra, av att hela tiden vara i det gamla. Det är INGET du kan förändra och därför kan du inte hela hela hela tiden va där och tänka heller. Vill du må bättre!? Sök då hjälp av öppenpsykiatrin. Finns hjälp att få men då måste man vara villig att ta emot den o inte fastna i gamla och negativa tankar..tycker synd om din kille om du inte söker hjälp för ditt mående. Den enda som kan förändra är du, själv med hjälp av psykiatrin. Lösningen är inte inläggning utan att ta tag i det när du är hemma.
Först och främst så vill jag börja med att ställa en fråga; Vad i helvete är det där för fråga egentligen? Tror du verkligen, helt seriöst, att jag VILL må såhär?!
Det är ingenting som jag valt, att vara i det gamla och att må dåligt över det, jag tror ingen med PTSD, eller Post Traumatisk Stress Disorder, någonsin väljer att ständigt ha flashbacks och mardrömmar, så pass djupa och mörka mardrömmar att man först vaknar med en extrem ångest i bröstet då man är säker på att samma upplevelse händer igen och igen, även i nuläget trots att det var flera flera år sedan som själva traumat ägde rum.
Och jag tror ingen, varken man eller kvinna, självmant väljer att se och tänka på deras plågoande eller våldtäcksman när det inleds kärleksstunder med deras respektive, precis så som jag inte väljer att göra det, men ändå händer det utan att jag har någon makt över det och det förstör så extremt jävla mycket.
Jag har många, många gånger sökt hjälp, jag har i perioder faktiskt haft psykologer, många olika under hela uppväxten faktiskt, både på barnpsykiatrien men också på habiliteringen som finns till för funktionshindrade oavsett ålder. Men ju äldre man blir och ju svårare det blir att hantera det som hänt, så blir det svårare att ta emot den hjälp som finns.
Jag ska erkänna att jag för ungefär fyra (4) år sedan hade en psykolog på vuxenhabiliteringen, som jag ansåg inte fokuserade på det jag behövde reda ut och när mina självmordstankar blev intensivare och jag återupptog mitt självskadande mönster - med både mat som jag överåt och spydde upp och med rakhyvel/rakblad längs mina armar - så sade den psykologen att han inte hade rätt redskaper att hjälpa mig med det eftersom hans yrke rättade sig snarare till för dom som hade problem med sina neorologiska diagnoser.
Han skickade mig akut ner till psykakuten, jag åkte dit men totalvägrade att bli inlagd, jag ville absolut inte bli inlagd, vad jag behövde var att få prata med någon om det jag kände och gick igenom känslomässigt, jag fick på akutpsyk utskrivet ännu en medicin som jag inte tog och veckan därpå åkte jag tillbaka till min dåvarande psykolog på habiliteringen och han i sin tur skickade en remiss till öppenpsykiatrin.
Det tog 3 månader innan jag fick en remissbekräftelse, och ytterligare 4 månader innan jag fick en tid. Jag hade då hunnit flytta till ett serviceboende för funktionsnedsatta som jag absolut inte trivdes på eftersom personal på detta boende inte förstod sig på mig och mina behov då också dom inte var rätt inriktade på att vissa personer kanske lider mer av deras psykiska diagnoser än deras neuroliska funktionsnedsättningar och efter att min mamma fått en hjärtinfarkt och jag gick in i väggen av all den oro och psykiska påfrestning som det hade på mig så gick jag in i en djup depression som idag skulle ha klassats som psykotisk, jag såg och hörde en massa saker som jag då inte förstod var fantasifoster, och jag hade dessutom bestämt mig för att avsluta mitt eget liv, datum och allting var redan bestämt, så jag avböjde mig tiden på affektiva enheten för en första bedömning av mina problem, jag tykcte att det var dumt av mig att ta upp en tid som någon annan kunde ta om jag ändå skulle dö så var det ju onödigt att jag tog deras plats, eller hur?!
Och så fortsatte det en lång tid, tills jag äntligen fick flytta till ett annat serviceboende, där en del i personalstyrkan tidigare jobbat inom psykiatrin och var erfarna när det kommer till psykisk ohälsa. Jag fick all den hjälp jag behövde, men jag hade ändå kvar det där datumet, jag hade planerat det så länge och jag tänkte inte börja planera för en framtid som jag inte kände att jag förtjänade.
Efter ungefär tre månader efter inflytten så fick jag över facebook kontakt med den mannen som idag är min äkta hälft, min man, min själsfrände, och när jag tillslut vågade ge honom och den kärlek jag kände för honom en chans, så försvann datumet ur mitt inre öga, men mitt psyke var fortfarande ett totalt kaos, som jag väldigt sällan visade för någon.
Jag hade kurator igen inom habiliteringen, men både jag och min kurator visste att det måste ske en förändring, att jag måste få hjälp, så jag sökte psykologhjälp på vårdcentralen, fick en ny antidepressiv medicin (igen) och väntade.. men väntan blev för lång och jag hamnade än en gång i träsket där självskada och självmordstankar var en evig tanke som höll mig vaken flera flera dygn, jag var helt enkelt inte frisk.
Jag började få mardrömmar igen, självskadade mig själv i sömnen genom att klösa sönder mitt underliv, och jag såg oftast min plågoandes ansikte närhelst som jag försökte vara intim med min man, och jag var (och fortfarande är) tvungen att tänka helt sjuka tankar för att över huvud taget kunna uppnå det andra kallar för orgasm.
Min man är medveten om att det händer ibland, han vet bara inte hur ofta, och jag förmodar att han kanske förstår lite bättre efter att han läst det här inlägget, men jag känner att jag behöver spy ur mig det här och berätta ALLT för att Anonym och alla andra som funderar ska få ett fullständigt svar på sina frågor, och jag känner att jag på något sätt kan få rätsida själv också på varför jag är som jag är om jag får möjlighet att skriva ner det.
Så, som du märker av det jag redan skrivit, så har jag alltså INTE VALT att ha det såhär, jag VILL INTE behöva ha det såhär, varenda sekund på varje timme på varje dyng året om. Men mitt undermedvetna kan inte släppa det jag blivit utsatt för och det blir för mycket för mig att faktiskt hantera på egen hand.
Och jag HAR sökt hjälp, många många gånger, som du redan märker, jag HAR haft kontakt med olika psykologer, kuratorer, men dem har själva varit i den situationen att dom ej kunnat hjälpa mig på grund av deras inriktning av yrke. Så jag har suttit mellan två stolar väldigt länge.
Och jag HAR sökt hjälp, i februari 2018 så skickades en ny remiss till öppenpsykiatrin, och jag har väntat sedan dess att få påbörja en behandling som ska hjälpa mig att må bättre psykiskt sätt, och få mig att förstå innebörden av både PTSD'n och BORDERLINE PERSONLIGHETSSTÖRNING och då menar jag inte bara medicinsk hjälp, utan även samtal, KBT terapi, och verksamhetsstegen.
Så, det faktum att Anonym använder sig av min pojkvän för att få mig att må sämre förklarar ännu mer vem denna person är, då det hänt förr, många gånger, att hen använt honom som ett argument. Jag kan säga såhär; jag VET, jag försöker att inte må dåligt, men det är ingenting jag kan styra, det är inget som jag har någon kontroll över, precis så som det faktskt är med psykisk ohälsa, ingen av dem som lider av någon form av psykisk diagnos kan rå för att man mår dåligt dagarna i ända.
Det finns vissa dagar som jag är på väldigt bra humör också, det finns delar av dagar där jag är 'hypermanisk' så som jag kallar det när jag har extrem energi, men så händer något, eller att jag råkat tänka eller känna något så är jag tillbaka i mörkret igen.
Det är inget som jag VÄLJER. Om jag hade haft möjlighet att faktiskt välja, hade jag självklart valt att alltid få må bra, både fysiskt och psykiskt, ingen förtjänar att behöva må dåligt hela jävla tiden.
Lösningen är inläggning när det är i ett akut skede, när risken är stor att man gör något drastiskt för att det dåliga och de tankar man har på det förflutna ska försvinna, dom gångerna är inläggning det enda rätta. Jag märker för det mesta inte självmant när det blir för mycket negativitet och mardrömmar i mitt liv, förutom det faktum att jag inte kan sova, och det är då som personalen på boendet griper in och tvingar in mig på sjukhuset.
Sådär. Nu har jag svarat på din fråga, på din fundering, på din kommentar. Nu räcker det. Och om du fortsätter såhär, så kommer jag att söka upp ditt IP-nummer och ta reda på vem du är. För jag godkänner inte det här nå mer nu. Om du fortfarande inte förstår att min psykiska ohälsa inte är ett självmedvetet val som jag kan göra, då kan du lika gärna sluta läsa min blogg. För jag kommer inte tillåta någon över huvud taget att ta bort skrivandet från mig.