thewaytoahealthierme.blogg.se

Jag berättade ju igår om sippen och att jag ser framemot den då jag kommer få göra min röst hörd på hur jag vill ha tillvaron, och kanske kommer allting bli mycket lättare efter att jag fått den hjälp som jag behöver så som samtalskontakt med mera. Jag såg ett litet gnutta ljus i den mörka, oändliga tunnel som är mitt psyke och förflutna. Ett ljus av hopp, av glädje.

Men så idag rasade allt samman igen och just nu, i skrivande stund känner jag mig så jävla kränkt och så mindervärdig som en människa bara kan vara. Jag önskar att jag kunde samla mod till mig och säga ifrån, säga att det här är fan inte okej, att jag har all rätt i världen att känna mig både kränkt och väldigt upprörd just nu, men som vanligt håller jag munnen stängd och accepterar att andra säger att "det kunde ha varit värre."

Just nu ser jag inte någon möjlighet i det påståendet, just nu vill jag bara gräva ner mig i ett djupt hål och aldrig kliva upp ur den något mera. Jag tycker att jag har fått stå ut med så jävla mycket skit den senaste tiden, ska denna otur aldrig ta slut?! Ni undrar ju såklart vad som hänt nu, eller hur?

Jag tar det från början, jag var ju inlagd på psyket i en vecka för lite mer än tre veckor sedan pga självmordstankar och sömnbrist pga mardrömmar som förföljer mig var eviga natt. Läkaren var hemsk, minst sagt, och nu, idag, så kommer min personal in till mig och ger mig ett brev som var adresserat till mig, men det hade hamnat på villovägar och landat på dagiset intill där jag bor. Det hade inte gjort så mycket om dom hade låtit bli att öppna det, men till min stora fasa så hade dom alltså öppnat brevet och efter mycket om och men så lämnade dem det till min personal och min kontaktperson inom personalen vet inte riktigt hur länge det brevet hade legat därinne.

Och egentligen hade det väl inte gjort så speciellt mycket om det hade varit en remiss bekräftelse eller något annat i den stilen, men nej, naturligtvis skulle brevet innehålla all information om mitt nuvarande mående och innehålla den mest privata information om mig som person, dessutom stod det i papperna vilken person det var som utsatt mig för övergrepp i barndomen och det har jag inte ens skrivit ut här.

Så ja, just nu känner jag mig så väldigt mycket upprörd, stressad, kränkt, oförstådd och mindervärdig. Enligt mig kan det inte ha varit värre, enligt mig är det här en händelse som kommer att ta ett tag att bearbeta. Visst, dagis personalen som läste brevet vet inte vem jag är, men den personen vet nu min bakgrund, mitt förflutna, mitt personnummer och andra mycket personliga saker. Jag känner mig som sagt enormt kränkt och jag finner inget positivt i det som inträffat.