23:32:10
Drastisk förändring
Dagens ämne handlar om hur jag har förändrats de senaste två åren och jag kan säga såhär: drastiskt! På ett positivt sätt dessutom - om jag ser på det utifrån andras synvinkel.
För det första så har jag fått lära mig att det inte är något fel att må psykiskt dåligt, det finns ingen skam bakom depression, psykisk ohälsa drabbar fler än vad man tror och jag har fått lära mig att jag inte är ensam, hur isolerad jag än känner mig från omvärlden.
Jag har lärt mig att ta hand om mig själv och att inte ha dåligt samvete över att jag sätter mig själv och mitt eget mående i främsta rummet. Förut kunde jag åka till henne för att hjälpa henne med diverse saker, istället för att ta mina egna blodprover, vilket egentligen är väldigt viktigt eftersom blodets tjocklek och koagulation förändras väldigt snabbt och oförutsägbart. Jag åt dåligt, misskötte min hygien och sket helt enkelt i mig själv.
Jag har lärt mig att ångesten går att övervinna och att den ebbas ut för varje tjugonde sekund som tickar förbi. Jag kommer inte dö av ångesten, även om det ibland känns som det.
Jag har lärt mig att de sexuella övergreppen som jag utsattes för är helt och hållet oförlåtligt, jag har lärt mig att stå upp för det jag faktiskt tycker och jag har äntligen börjat prata och berätta om dessa minnen och jag har försökt slutat bry mig om vad människor tycker och tänker - och det går upp och ner i perioder, ibland är det svårt dock och då måste jag påminna mig själv att jag är starkare än vad jag tror.
Jag har förändrats i den mån att jag idag faktiskt har börjat tro på mig själv, att jag kommer kunna överleva det här i längsta mål, och jag börjar faktiskt hoppas på att jag kommer få bli gammal tillsammans med den jag älskar.
Jag har dock förändrats i den motsatta riktningen när det kommer till mina närstående, jag har blivit mer och mer tillbakadragen och på min vakt när jag är i deras närhet. Först förstod jag inte varför jag kände mig så illa till mods när jag umgås med mina närmaste, men jag har börjat förstå att jagfaktiskt känner mig mindervärdig i deras närhet och jag har börjat förstå att jag dessutom tycker att dem tagit mig för given alltför länge. Jag blev tvungen att ta ett steg tillbaka när det kommer till dem, eftersom jag, precis som jag har nämnt tidigare, måste få tänka på mig själv först och främst, och se till att jag mår tillräckligt bra för att övervinna dagens kaos och utmaningar. Om jag ses som självisk och egoistisk för att jag tänker så, så får det väl vara så då.