thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-01-25
14:25:04

Dikt skriven av mig

Det är inte så att jag inte vill vara precis som du,
det är så, att hur mycket jag än försöker
så kan jag inte.

Jag kan inte andas,
känner mig
generad,
skamsen
och förvirrad.


Varför var jag tvungen att vara såhär?
Känna såhär?

Jag har en familj som tycker om mig,
jag har roliga vänner,
och en underbar pojkvän,
men jag har en hel del diagnoser.


Jag känner mig ledsen och ensam.
Det känns som om alla världens problem
är mitt fel på något sätt
och det får mig att gråta.
Och hur mycket jag än försöker
så kommer jag inte kunna ta mig ut.

Jag orkar helt enkelt inte bry mig längre.
Orkar inte bry mig om
mig själv,
henne
eller honom.

Att leva har blivit min värsta mardröm.
Och det är fan inte rättvist.

Samhället föreslår promenader,
och att lyssna på meditation.
Jag får själv förklara
gång på gång att
det här inte kommer försvinna
av medicin eller motion.


Det är en osynlig sjukdom
som påverkar
mitt arbete,
mitt förhållande,
och mitt liv.

Och än idag,
trots att jag försökt förklara
så möts jag alltid av tveksamhet.

Människor frågar ofta;;
"Varför är du alltid så ledsen?"
Jag berättar att jag inte vet.
Jag vet helt enkelt inte.

Vad jag vet däremot,
är att jag vaknar varje morgon
och mår dåligt,
och det har blivit min vardag.

Jag är rädd för världen runt omkring mig,
jag är rädd att låta människor komma in i mitt liv,
och jag är rädd för att ni ska tycka illa
om den jag är
för något jag inte kan kontrollera.

Vart befinner sig rättvisan, egentligen?
Tror ni verkligen att jag tycker om att behöva må såhär?
Jag sjunker ner i ett hål,
ett hål av självhat, skam och förnekelse.

Så jag låtsas
och jag bygger upp en mur,
som är så hög att du aldrig

kommer kunna se min smärta
eller mina brister.

Jag skapar en karaktär,
och hon är perfekt,
hon är den jag borde ha varit,
i en osynlig värld där ingen
och alla existerar samtidigt.

Så jag fortsätter alltså
leva dessa två liv,
en för er synvinkel
och en för mig själv sent på kvällarna.
Det är lättare än att erkänna att jag har
ett problem.
Och det är väl egentligen det som är själva problemet.

Smärtan är verklig,
och den kommer aldrig att försvinna,

såvida inte vi går ihop och inser
att psykiskt mående är ett stort problem.

Det är en osynlig sjukdom som
påverkar så många liv,
så snälla vakna
och lyssna på de tysta skriken.

Det är ett barn som inte pratar,
eller mannen som alltid är för trött.
Kvinnan som är för känslosam
och mannen som just fick sparken
eftersom han var borta för mycket
han kunde helt enkelt inte kliva upp ur sängen
på grund av sitt psykiskt dåliga mående.
Men tror ni verkligen att någon av
hans närstående eller kollegor kände till
den delen av hans liv?
Självklart gjorde dom inte det.

Depressionen är helvete som jag tvingas leva,
och den förstör för mig.

Varje dag.
Kommentarer:
2018-02-25 @ 16:04:21
#1: Alexandra

Fin!

Svar: ❤️
thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-02-25 @ 16:54:33

Så fint, du kan verkligen skriva!

Svar: Tack så mycket Harriet!
❤️
thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-02-25 @ 18:10:56
#3: Michelle

Kram 🌸

Svar: Kraam❤️
thewaytoahealthierme.blogg.se

2018-02-25 @ 21:42:04
#4: Nouw.se/familjennordberg

Så fin

Svar: Tack så mycket <3
thewaytoahealthierme.blogg.se

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: