20:33:09
Sömnlös natt
Inatt har jag inte sovit nått alls, överhuvudtaget, jag har pendlat mellan att ligga i soffan och sängen och inget har hjälpt mig slappna av och därför har jag inte kunnat sova. Stackars mina katter som fått stå ut med mig och mitt rastlösa jag.
Jag hade för många negativa tankar, med ångest, tryck över bröstet och självmordstankar som följd. Jag har varit väldigt nära på att skada mig själv igeninatt och jag börjar inse att jag inte kommer klara av det här själv, inte utan proffsig hjälp som bara psykiatrin kan erbjuda.
Jag hatar att vara inlagd, det är det värsta jag vet, men just nu ser jag ingen annan utväg. Antingen blir det inläggning eller så kommer jag inte orka något mer.
Jag ber om ursäkt till alla de människor som far illa av dessa ord, men det är faktiskt så det är.
Jag önskar att jag kunde få må bra, jag önskar att jag kunde få se solens strålar skina igenom mörkret jag har inom mig just nu, men det är svårt.
Jag kommer kämpa, men jag vet bara inte hur.
Hur ska jag ta mig dit jag vill? Dit jag förtjänar att vara?!
Så många av mina nära säger att jag förtjänar att få må bra, och innerst inne håller jag med.
Men hur ska jag komma dit? Vart är min framtid på väg?
För, som sagt, just nu ser jag inget ljus i mörkret. Det enda lilla ljus jag har är min pojkvän och min underbara mamma, men mitt psykiska mående börjar till och med trycka bort mig från dom personerna som betyder allra mest för mig.
Dom säger att jag inte stör dom, att jag inte är ett problem, att mitt mående är övergående, att jag kommer må bättre - men då jag själv inte ser det så, så är det väldigt svårt för mig att överleva dagen som den är.
Nej, usch, vilket jävla inlägg, jag SKA kämpa, så om inte för mig själv så för dom som bryr sig om mig.
Fortsätter det såhär nu så kommer jag, med min personals hjälp, att söka psykisk vård igen. Det lovar jag.
Jag vill också passa på att tacka min älskade pojkvän för att han försöker förstå mig, även om det inte är så lätt att göra det just nu, så försöker han i alla fall och för det är jag väldigt tacksam.
(Du vet att jag älskar dig!)
Jag hade för många negativa tankar, med ångest, tryck över bröstet och självmordstankar som följd. Jag har varit väldigt nära på att skada mig själv igeninatt och jag börjar inse att jag inte kommer klara av det här själv, inte utan proffsig hjälp som bara psykiatrin kan erbjuda.
Jag hatar att vara inlagd, det är det värsta jag vet, men just nu ser jag ingen annan utväg. Antingen blir det inläggning eller så kommer jag inte orka något mer.
Jag ber om ursäkt till alla de människor som far illa av dessa ord, men det är faktiskt så det är.
Jag önskar att jag kunde få må bra, jag önskar att jag kunde få se solens strålar skina igenom mörkret jag har inom mig just nu, men det är svårt.
Jag kommer kämpa, men jag vet bara inte hur.
Hur ska jag ta mig dit jag vill? Dit jag förtjänar att vara?!
Så många av mina nära säger att jag förtjänar att få må bra, och innerst inne håller jag med.
Men hur ska jag komma dit? Vart är min framtid på väg?
För, som sagt, just nu ser jag inget ljus i mörkret. Det enda lilla ljus jag har är min pojkvän och min underbara mamma, men mitt psykiska mående börjar till och med trycka bort mig från dom personerna som betyder allra mest för mig.
Dom säger att jag inte stör dom, att jag inte är ett problem, att mitt mående är övergående, att jag kommer må bättre - men då jag själv inte ser det så, så är det väldigt svårt för mig att överleva dagen som den är.
Nej, usch, vilket jävla inlägg, jag SKA kämpa, så om inte för mig själv så för dom som bryr sig om mig.
Fortsätter det såhär nu så kommer jag, med min personals hjälp, att söka psykisk vård igen. Det lovar jag.
Jag vill också passa på att tacka min älskade pojkvän för att han försöker förstå mig, även om det inte är så lätt att göra det just nu, så försöker han i alla fall och för det är jag väldigt tacksam.
(Du vet att jag älskar dig!)
Sömnlös natt här med :(