Första ämnet att skriva om i utmaningen är att beskriva sin relation / alternativt att skriva om singellivet. Jag tolkar frågan själv och svarar på den efter det.
Innehåller tankar om sexualitet, du är nu varnad!
Först och främst vill jag berätta att jag har extremt svårt att öppna mig och berätta om mig själv när det gäller sexualitet, och det är därför jag tror det är så viktigt för mig att öppna mig om det här, även om en del inte vill läsa detta om mig då jag verkligen kommer gå in på djupet. Om ni känner minsta lilla obehag, snälla scrolla vidare!
Jag har en del förhållanden bakom mig, som jag inte är så värst stolt över. Jag har varit tillsammans med både tjejer och killar och har identifierat mig själv som lesbisk förut, med en förkärlek till bögar, dessutom levde jag som asexuell, vägrade erkänna att även jag hade en sexualitet och ett sexuellt behov.
Ärligt talat hade jag så många ärr, både fysiska och psykiska, att jag inte trodde att jag skulle klara av att vara sexuellt aktiv, penetration var för mig en total omöjlighet då det helt enkelt gjorde för ont och jag började blöda varje gång jag försökte, kunde inte ens stoppa in en jävla tampong.. då kan ni förstå hur svårt det faktiskt var för mig.
I alla fall så slutade jag tro på äkta kärlek när jag var ungefär 18år och jag avslutat ett on-off förhållande jag hade haft i närmare ett års tid med en kille som skadade mer än vad han kunde reparera.
Efter det var jag singel i nio års tid, visst hade jag små förälskelser här och där, men inget seriöst och dom jag faktiskt försökte skapa något med försvann fortare än fort när dom insåg att jag inte ville vara intim.
Jag började sedan skriva med en kille på Facebook, någon jag känt till och varit intresserad av i ungefär tio års tid, men jag var alldeles för blyg för att ta kontakt med honom tidigare.
När vi väl började träffas i riktiga livet så var det på offentliga platser, så som på en konsert med det band han jobbar med, en grupp tillställning, osv osv. Allt för att jag ville ta det lugnt, ändå visste jag att han hade en rätt att få veta hur jag var, att jag inte klarade av att vara sexuellt aktiv, att jag varit med om övergrepp och att jag var, så som jag såg det, förstörd.
När jag äntligen berättade för honom så fick han veta allting på en gång, jag ville att han skulle få en ärlig chans att backa ur förhållandet om det blev för mycket för honom. Men till min stora förvåning så stannade han kvar och jag började sakta men säkert lita på honom och trots att jag tidigare identifierat mig själv som lesbisk så föll jag pladask för honom när jag minst anade det.
Han tog det väldigt lugnt med allting, han sa att han skulle kunna vänta på att jag skulle bli redo i hundra år, bara jag insåg att han faktiskt älskade mig, vilket jag självklart tvekade på eftersom jag ansåg mig själv inte vara värdig hans sällskap och allra minst hans kärlek.. känner fortfarande samma sak än idag ibland, att han förtjänar mycket bättre.
Jag blev tillslut redo att försöka vara intim på det sättet med honom och han tog det väldigt väldigt lugnt och försiktigt och visst gjorde det ont, men för första gången i mitt liv kunde jag faktiskt njuta av att vara i den situationen med en annan människa.
Idag är vi förlovade och det här var min tolkning av frågan. Jag lever i ett vackert förhållande och han betyder allt för mig. Och det är just det jag vill förmedla med hela den här texten, att han är min själsfrände och han väntade, för MIN skull!!
Kommentarer:
Kommentera inlägget här:
Fint att du öppnar dig så! ❤️